Mike Kelley (1954-2012) är för mig – och många andra – synonym med 90-talet och Los Angeles. Det var då han blev ett stort namn på den globala konstscenen och det var i LA han fick sin utbildning och var verksam.
Även om han endast visats en gång på en stor utställning i Sverige (Rooseum 1997) har konstnärskapet kommit att influera flera konstnärsgenerationer. Ett tecken på det är att den välkomna retrospektiv som nu öppnat på Moderna, efter att ha visats på Tate i London, både innehållsmässigt och visuellt känns påfallande samtida. Som om den lekfullt mångfacetterade konsten skapats idag.

Ahh... Youth!, 1991 © Mike Kelley (klicka på bilden för hög upplösning)

Några av Mike Kelleys mest kända verk – skulpturer gjorda av loppisfyndade gosedjur – finns förstås med, placerade ungefär i mitten av den cirkelformade bana som utställningsbesökaren måste hålla sig till. De har sin plats i konsthistorien men har förlorat lite av sin på samma gång gulliga som obehagliga laddning då loppisfynd av alla möjliga sorter blivit något av ett slags egen, och uttjatad, konstart. Då är det intressantare att ta del av mindre uppmärksammade aspekter av det lika vitala som kryptiska konstnärskapet. Att det beskrivits som "dark pop art" är fyndigt då utforskandet av den amerikanska populärkulturen, med dess normer och ritualer, utgjorde en röd tråd.
      Ett annat viktigt spår berör sanna och falska minnen. Som i den stora minimalistiska skulpturen Sublevel, från 1998, en skalenlig modell av källaren i konstskolan CalArts. Den är återskapad ur minnet och där de rum han inte kunde erinra sig klätts med rosa kristallharts. Konst och arkitektur på samma gång. Och ett sätt, enligt uttolkare av Kelley, att gestalta hur bortträngda minnen kan vara trauman.

Subleve,l 1998 © Mike Kelley. Foto: My Matson/Moderna Museet

Utställningen visar hur ledigt Mike Kelley hoppade mellan performance, installation, skulptur, text, fotografi, musik, video och, inte minst, teckning. Att han var en skicklig tecknare i en klassisk amerikansk undergroundtradition finns det flera fina exempel på. Men Efter några utställningsvarv blir det tydligt – i alla fall för mig – att Mike Kelley var som bäst i början. Vid inträdet av 00-talet tappade han något av den subversiva energin. Verken som kretsar kring Stålmannen går mig helt förbi.
      Presentationen – präglad av curatorn Hendrik Folkerts syn på konstnärskapet – är inte oproblematisk. Tillsammans med utställningens scenografi – skapad för Moderna av den italienska designstudion Formfantasma – buras det expansiva konstnärskapet in med montrar och perforerade aluminiumväggar. Något som får vissa konstverk att se ut som designföremål. Mike Kelley var en stökigt provokativ och, trots ett ofta tungt innehåll, dråpligt kul konstnär men här ser det lite väl tuktat och snyggt ut.

Stockholm 2025-05-14 © Dan Backman