Längs E4:an söderöver från Stockholm passerar man Salems kyrka på höger sida. Den ser ut som en liten tomte som bligar mot alla förbipasserande under sin lite för stora och spetsiga luva. Marsvinet Jesper poserar i Eva Kereks målning och fäller ut sig som en limpa framför det röda husets förvånat uppspärrade fönster och dörr. Har man väl börjat se hus eller kyrkor som ansikten är det omöjligt att inte tjusas av allt minspel bebyggelsen bjuder.
       Eva Kerek har en motsvarande förmåga att väcka liv i vad som än passerar i hennes målningar. Blommorna paraderar kavat och broccolin fäktas med alla sina armar som om den permanent debatterar i Hyde Park Corner. Den här leken med att klä världen med mänskliga känslor, kan kallas för ett fabulerande, en fabel.

Installationsvy © Eva Kerek (klicka på bilden för hög upplösning)

Jag vet dock inte vilken sensmoral som ska vittjas ur marsvinet Jespers möte med huset. Men Eva Kerek har en förunderlig förmåga att påpeka att vad som än syns är det en angelägenhet.
      På den aktuella utställningen pausas målningarnas pregnanta påståenden av en serie med broderier. Gamla spetskantade lakan eller övergivna örngott har fått se sig bli underlag för Kereks flitiga diktande med nål och tråd. Det känns befriande att handens verk rusat före utan att bekymra sig om ett plant, uppspänt underlag. Lakansväven kränger och kryper ihop under stygnens ivriga spårande som skapar buktningar och vallar som den bästa mullvad.
      I målningarna ryms ett tydligt och effektivt möblerande av välavvägda färgytor som ändå behåller lusten att berätta. Bilderna tillåts pendla mellan regnbågars färgbyggen och formernas minspel. Eva Kerek visar i verken att hon förstår konstnärens roll som underhållare.   

Stockholm 2025-11-19 © Susanna Slöör