Mest nöjd borde Konstakademien vara över hur väl Masterutställningen smälter in i och kärleksfullt anknyter till husets förutsättningar. Detaljer ur den fasta inredningen lyfts fram. Till och med läggs till.
       Det tar en stund att kalibrera att rörledningen i koppar återvänt i Sal väst och Sal mitt. Men den är i själva verket fyndigt återinsatt och rören innehåller små utskurna meddelanden. De är signerade Viktor Berglind Ekman (MFA) och är ett typiskt exempel på den lågmält inträngande strategi som studenter och curatorer, lustfyllt som det verkar, ägnat sig åt.
     Mer märkbara är de textila invånare som Esmeralda Ahlqvist (MFA) exempelvis installerat i Nikehallen. Dräktfigurerna som egentligen inte äger kropp utan endast är sin klädsel kommunicerar väl med Akademiens gipser. Men även om man upplever att utställningen nästan smälter in i väggarna, så märks även tystnaden som strax inför en föreställnings början.    

Installationsvy, Konstakademien (klicka på bilden för hög upplösning)

Utställningen omfattar även särskilda videovisningar och performances och för en besökare kan det vara värt att satsa på heldagsprogrammet den 7 juni.
      Därför blir det självfallet så att de mer visuellt laddade verken fångar mitt fokus. Humor eller visuell berättarlust är lite satta på undantag, men Kayo Mpoyi (MFA) låter familjehistorierna klättra upp längs fondvägg och på golv. Man kan ana både på Akademien och i Marabouparken att Duchamp varit på tapeten igen. Roligast är leken med mästergravörens spratt i Jaana Kristiina Alakoskis (MFA) tiomiljonersvinst på Triss uppnålad för var och en att förhålla sig klåfingrig till. Hennes skugglekar med damm och skräp är andra exempel som lockar smilbanden.

Konstengelskan dominerar förstås som brukligt, därför väcks uppmärksamheten lite extra inför uppläsarröstens mjuka tyska i Aron Fogelströms (MFA) video och ljusinstallation om att närma sig Lidl.
     Vill man se måleri är det kandidaterna i Marabouparken man främst ska besöka. Johanna Bjurström (MFA) är ett av undantagen med sina sparsmakade vinylmålningar på juteväv. De harmonierar fint med Jost Malthas (MFA) installation som utmanar skalan med sina långsmala hållare till minimala objekt. En lek med sparsmakad design utan specificerat ändamål.  

© Susanna Hurtig (BFA) (klicka på bilden för hög upplösning)	© Ebba Rost (BFA) (klicka på bilden för hög upplösning)

Kandidaterna på Marabouparken breder ut sig i stora hallen och visningsrummen en trappa upp. Börjar vi där så ägnas de senare särskilt åt måleri med verk av Ida Edin (BFA), som knyter an till en 1990-talstradition i belgaren Luc Tuymans anda. Men tonen är en annan på temat moderskap och närande.
      Susanna Hurtig (BFA) låter smågrisarna dia i sin Svinborstnatt med höskulle, äpple och potatis under. Zeynep Rüçhan Çolpan (BFA) låter sina behållare bland annat sarkofagen samla färg och ljus. Studenterna är sprida i samtliga rum och därför återkommer de ovan nämna med verk i stora hallen också.
      Hanna Nordahl (BFA), med sin hyllning till mexikanske målaren David Alfaro Sigueiros realism, tar plats med sina kyrktuppar och en svit mindre målningar.
      Duchamp ger sig till känna i det lyckohjul som Senay Berhe (BFA), apterat med smatter. Solljuset i parken och klockan i stora hallen utmanar tiden i Ebba Rosts (BFA) tappning. Även kandidaterna har program för performances och missa inte verken i parken utanför.

Sammantaget visar avgångsstudenterna från Master samt kandidater väl genomarbetade och avvägda presentationer. Individen försvinner en smula när verken visas på flera olika ställen i lokalerna, men utställningarna som helhet gynnas självfallet.

Stockholm 2025-05-27 © Susanna Slöör