Knattrande små fötter springer ivrigt upp och ner i trappor samtidigt som en kaskad av prunkande växtlighet forsar in genom bildens alla rum. Kroppar och natur sammanvävs och väller fram i Peter Köhlers vildvuxna scenerier. Här blandas drömmar med sagor, myter och gotiska demoner. Bilderna är detaljerade och tidskrävande, varenda millimeter pappersyta har bearbetats och vid minsta ögonrörelse upptäcks något nytt. Färgerna lockar in, turkos och korall blandas med kaki och skuggrönt.
     Tunna svarta tuschstreck löper utmed formerna, men trots denna bildens punktmarkering är formerna inte låsta utan rör sig vilt och fritt över ytan. Vi följer virrvarret genom ändlösa rum och riktningslösa trappor.
      Slumpen måste ha spelat en viktig roll i arbetet, en hand och ett huvud som lyckas vila i det okända och litar på pennans vilja och seendets klarhet. Det är stora bilder i litet format, som en maximalistisk scenografi i miniatyr där det knakande ljudet från en åldrande mekanik kan höras i bakgrunden. Åskmaskinen rullas igång bakom kulisserna bland alla djävlar och ormbunkar, och rappa steg hörs över knakande gamla golv.

Installationsvy © Johan Thurfjell (klicka på bilderna för hög upplösning)

Det sceniskt dunkla fortsätter in i nästa utställning. I ett skymningsblått rum rör sig ett långsamt skuggspel, en animerad vandring i sidled. I Johan Thurfjells verk befinner man sig inte mitt i ett skådespel utan i tystnaden precis innan ridån dras åt sidan. På väggarna hänger små fördragna draperier i samma blåa ton, inglasade och inramade. Det anspända ögonblicket av tyst förväntan är här inkapslat och förvarat, hemligheten förblir förseglad och bevarad.
      Eldlös rök stiger i en långsam pelare i rummets ena hörn, på golvet ligger en vandringskäpp och ett par slitna kängor svävar frysta strax ovanför golvet, som om de för bara ett ögonblick sedan förlorat sin tillhörande kropp. En reflektion kring upphörandet och den påtagliga frånvaron.

En liten trädocka, mekaniskt bunden vid en scen i trä, försöker gång på gång resa sig från en stol men hindras av sina trådar. Denna evinnerliga upprepning till trots har den ändå något vilsamt över sig, som om den har accepterat sitt öde, blivit ett med premisserna och finner sig i den repetitiva rörelsen.
      Det är det subtila som talar här, viskande antydningar likt ett smidigt trolleritrick. Under ett stort draperi rör sig en skobeklädd fot nästan omärkligt. Någonstans bakom tyget finns en dold mekanik, förklarlig men ändå obegriplig. Här finns en vilja att förstå men att samtidigt inte behöva veta, att söka men inte behöva finna och vilan som finns i det.

Installationsvy © Vanessa Baird (klicka på bilden för hög upplösning)

Bakom ett tunt vitt skynke kastar sig Vanessa Bairds brutala teckningar fram. Kraftfulla till innehåll och intensiva i färg. Samtiden målas fram som ett makabert kammarspel av svart humor och rå hud. Den tunna färgen är bestämd och tydlig, inget trevande eller sökande. Kvinnan är central och det är hennes berättelse vi ser och följer genom bilderna. Mannen är ofta svullen och skrikande som en stor bebis, tung och passiv. Sängen återkommer, intima rum, hotfulla rum. Nakna kroppar i vardagsmiljöer övergår raskt till döda kroppar i vit snö. Gråtande mödrar, tomma blickar och ett avgrundsdjupt mörker i bjärta färger. Krigets lämningar målas upp och öppnar upp känslan av betraktarens maktlöshet. En uppgivenhet växer sig starkare genom rummet, en slutlig emotionell utbrändhet.
     Den rosa färgen samlar bilderna och den ömmar som irriterad hud, sårigt blod och kött. Ohämmat och med eftertryck tar bilderna plats intill varandra och fyller tillslut hela väggen från golv till tak, en röst som stegras och formas till ett vrål.

Efter den urladdningen känns det väl koreograferat att få vandra tillbaka genom Thurfjells rum av reflekterat lugn och sedan vidare ut genom Köhlers intrikata drömsvärmar. En promenad tillbaka ut mot ljuset. 

Skärhamn 2025-11-07 © Karin Holmer