I år är huvudutställningen på Konstfack curerad av Abir Boukhari och Ulrika Flink och den visuella identiteten är skapad av Sofia Ljungberg och Hilda Tenow Benulic. De har gjort ett gediget jobb för att på bästa sätt kunna exponera ett enormt stort och bitvis relativt svårpresenterat material.
       Kandidater och masterstudenter samsas i år om de inte alltid så lätthanterliga lokalerna. I ärlighetens namn kan sägas att flertalet av rummen i Konstfack mer är att betrakta som skrymslen, och korridorerna är långa och svårhanterliga – både för utställare och besökare. Men helhetsresultatet är ändå en inbjudande kulturfest för både öga och sinne. Och hade inte Ernest Hemingway redan bokat in ordstävet så skulle "A Moveable Feast" väl kunna stå som en övergripande titel för utställningen.

© Sissela Nordling Blanco (Master, Visual Communication) (klicka på bilden för hög upplösning)

Naturligtvis är det aningen svårt att i dessa lokaler presentera nedtonade, introverta eller minimalistiskt inriktade projekt. Ändå har flera avdelningar lyckats med just detta, exempelvis i de rum som Keramik & Glas samt Smycke & Corpus huvudsakligen presenteras i. My Björkqvist (Master Craft!, Smycke & Corpus) är ett sådant nedtonat men innehållsmättat exempel.
     Samtidigt bidrar Ludvig Hyrefelts och Matti Hoffners verk på helt diametrala sätt till den stora spännvidden bland kandidaterna på Keramik & glas, på liknande sätt som kandidaten Flisan Karlsson gör på avdelningen för Smycke & Corpus.
     Men då de olika fackens utställare är till stor del utspridda i olika lokaler så får de mer lågmälda verken, som exempelvis masterstudent Lisa Hartwig Ericsons (Craft! Keramik & glas), klara sig i en omgivning med betydligt större bildmässigt brus. Men det klarar de alldeles utmärkt.    

© Flisan Karlsson (Kandidat, Smycke & Corpus: Ädellab) (klicka på bilden för hög upplösning)

Och när inte inomhuslokalerna i Konstfack framstår som tillräckliga så kan man som Jonna Bo Lammers (Master, Visual Communication) uppföra en gigantisk väggmålning på närliggande husfasad (se ovan). Ett ovanligt färgstarkt och iögonfallande initiativ.
       Som ofta visar också facket för textila uttryck framfötterna på Vårutställningen. Denna kanske den hetaste tillämpningsformen för samtida, materialbaserad konst kan exemplifieras av Ellika Fennö (Master) och Vera Ljunggren (Kandidat). Men avdelningen har verkligen fått fram många fler mycket intressanta konstnärer inom det textila bildspråket. Bara deras samlade verk är i sig själva värt ett besök på Konstfack.

© Zoi Johansson (vä) Theodor Ander (hö) (Master, Konst) (klicka på bilden för hög upplösning)

Något som slår en, förutom den stora fokuseringen på hantverk och på det materialbaserade, är hur representativa flera av de olika bildspråkliga dialekterna är för den samtid som visas i dagens offentliga miljöer och sammanhang.
      Men vad som haltar något, och därmed blir till ett väsentligt undantag för helhetsbilden, är att måleriet som konst- och berättarform har fåtaliga representanter på Vårutställningen. På uppdaterade gallerier och tidsmedvetna konsthallar är måleriet fortfarande det dominerande bildspråket. Ofta då i kombination med objektsbaserad konst och textila verk. Men på Konstfacks huvudutställning, och även på Konst-masterstudenternas presentation i Färgfabriken (med filialer), är måleriet fortfarande relativt glest representerat.
       Nu kan ju inte en examensutställning förväntas vara en sann avspegling av en yttre och mer verklig konstscen, men det säger kanske en del om skolans urvalsprinciper vid själva antagningarna. Och möjligen också något om valet av professorer och lärare.

Angle © Laurens Rohlfs (Master, Konst) (klicka på bilden för hög upplösning)

För att återkomma till masterstudenterna på avdelningen för Konst så har de i år spridits ut på huvudsakligen tre olika lokaliteter i och kring Färgfabriken. Tyvärr är inte den översta våningen i Färgfabriken tillgänglig denna gång. Men studenterna och curatorerna gör en dygd av en nödvändighet genom att arbeta i en sorts motposition till de disparata rummens ofta bråkiga karaktär. Här handlar det verkligen inte om "Den vita kuben", men utmaningarna känns ändå som om de stimulerat till nya idéer och presentationslösningar.
      Laurens Rohlfs sex meter långa verk Angle av papper, klister och aska exponeras exempelvis mycket bra på en lång vägg i annexet Platform. Även Zoi Johanssons och Theodor Anders presentationer i projektrummen i Färgfabriken kommer väl till sin rätt, trots relativt små utrymmen. Och i den dunkla verkstadslokal som kallats Smedjan visar Albin Borg att han lyckats fånga upp den heta, naivistiska, subkulturella trenden inom måleriet. Och med det sluts den konstnärliga cirkeln för denna enorma utställning i ett flertal akter.

Stockholm 2025-05-16 © Leif Mattsson