När har man egentligen tittat ”färdigt” på en målning? Det är förstås en banal fråga, men ändå ett av de mysterier som utgör betraktandets lockelse.
      Jag påminns om den inför Tomas Lundgrens elva målningar på Björkholmen Gallery. På ett sätt är de omedelbara: alla i gråskala, utsnitten tydliga, motiven knivskarpt skildrade och ofta frilagda mot svart bakgrund, ibland i dramatisk klärobskyr. Likväl är det svårt att slita sig från dem. Sakta blir man uppmärksam på små, meningsfulla detaljer. Som det mjuka tryck med vilket en hand läggs på ett lår, några ärrbildningar på en överarm, eller en liten knapp målad som ett lysande tomrum i en mörk jacka. Finns det en hållning i dessa verk så är det ett försvar för det långsamma seendet.

Spegeln är ett smycke till utställning, delikat hängd och sammanhållen. Lundgrens förlagor är fortfarande arkivbilder från 1900-talets första hälft. Nu används de på ett mer rakt sätt, utan tidigare grepp som negativ invertering eller att byggas ruta för ruta. Ljuset, utsnitten och de svarta djupen som motiven visas fram ur gör avståndet till andra virtuoser med fotografisk utgångspunkt, som Gunnel Wåhlstrand och Kristina Bength, större. Men Lundgren kommer inte ifrån att en viss mättnad börjar uppstå på samtidskonstens eviga visuella refererande.

Bildfronten, opd, 45 x 60 cm © Tomas Lundgren (klicka på bilden för hög upplösning)

I första rummet sammanlänkas flera verk av tvetydig kroppsberöring. I knäet på en kvinnofigur, som man bara ser lår och skjorta av, vilar ett böjt ben. Positionen påminner om närheten mellan förälder och barn, men scenen kompliceras av att det tycks vara två vuxna kroppar som möts. I verket intill spänns en sele kring en byggarbetares torso, med associationer av ett helt annat slag än säkerhet. Starkast är målningen av tre tonårspojkar som slår armarna om varandras axlar, böjda med dolda ansikten. Laddar de upp? Sörjer de? Deras bara, idealiserade överkroppar, frisyrer och ljuset leder – på ett inte helt behagligt sätt – mina tankar till Riefenstahls estetik i Olympia.
      En stor målning av en mansfigur i militärrock dominerar det andra rummet. Han skyler ansiktet med handen, eller så täcker han ögonen för att slippa se. Oavsett är det en teknisk uppvisning. Bredvid samlar sig ett mörkt moln.
      Vad skrev nu filosofen Bachelard? ”Ett stormmoln är tillräckligt för att få olyckan att tynga ett helt universum”. I dessa tider, och mot fonden av Lundgrens bildfragment från förra seklet, är det lätt att se molnet som ominöst. Men Bachelard skrev också: ”Drömmaren har alltid ett moln att förvandla”. Och betraktaren har alltid konsten.

Stockholm 2025-04-08 © Adam Rosenkvist