Det var inte så dumt uttryckt. Och när träd och skogar för första gången (i alla fall för mig) i flera fall träder fram i ensamt majestät i Lisa D Manners konst på Pumphuset gäller det här i ännu högre grad. Ur massor av små, små streck – rispade alternativt ritade med penna direkt på duken – vecklar så sakteliga skogens träd ut sig. Den svarta ytan (ja den är verkligen kolsvart), mot vilket hennes klara färger oftast brukar avteckna sig, frammanar den här gången ett närmast arketypiskt skogslandskap; kort och gott en tummelplats för förvillelser, en plats som återstår att avkoda.
     Samtidigt är de här målningarna (för att vara Manner) överraskande konkret figurativt närvarande, nästan som om träden hade sitt ursprung i lekfullt bearbetade fotografier. Ett uns av föreställningsförmåga och de utsparade små svarta partierna i Inlands och Meander utkristalliseras därmed som iskalla, ruggigt närvarande, små sjöar mitt i skogen. Inget man frivilligt sätter sin fot i.

Ur serien Window Tales, grafiska blad © Lisa D Manner

Till det där med Manners kännetecken skulle jag vilja tillföra en uppfriskande grafisk kompromisslöshet, ett antingen eller. Den för konstnären så typiska småskaliga och tydliga direkthet parad med en maxad tonkontrast ger inte sällan ett hisnande djup åt det hon avbildar (vare sig det är något igenkännbart eller ej). En bild som Notes är ett fullt tänkbart föremål för en upptäcktsfärd (kring frågan om vad konstnären egentligen har målat för något) – men gör sig som det mesta av konstnärens storskalighet bäst lite på avstånd. Hennes bilder har sällan ett givet fokus – men desto mer identitet och karaktär.

Apropå grafik så innefattar utställningen även tre svart-vita kopparetsningar – ett nytt grepp för konstnären. Och visst går det starkt linje- och detaljbaserade språket igen även i det helt och fullt svart-vita. Men ärligt talat har grafiken svårt att hävda sig. Medan Manners färgexplosioner mot svart oblygt tar rummet i besittning försöker grafiken armbåga sig fram med sin egen, så mycket mer tystlåtna småskalighet, det går lite sisådär. Sammanhanget snarare än bilderna i sig själva gör det tufft. Jag skulle vilja se den här grafiken i ett mer avskilt sammanhang, på en plats där den mer kommer till sin rätt.

Landskrona 2025-10-28 © Martin Hägg

Länk till utställningen på Galleri Flach, Stockholm, 2024>>
Länk till utställningen på Galleri Flach, Stockholm, 2016>>
Länk till utställningen på Kristianstad konsthall, 2013>>