Valeria Montti Colques konstnärskap handlar, som så ofta inom samtidskonsten, om identitet och tillhörighet. Om att hitta och skapa sig ett hem mellan de chilenska rötterna och livet i den svenska förorten.
      Hennes konstnärliga praktik bygger till stora delar på ett kollektivt arbete. Familj, släkt, vänner, konstnärskollegor – och människor som bara råkar komma i hennes väg – bjuds in till att under olika förutsättningar delta i skapandet och den kreativa processen. Det är förstås ett mycket sympatiskt sätt att arbeta på men innebär också att den konstnärliga gestaltningen kan bli lidande.

Installationsvy © Valeria Montti Colque (klicka på bilden för hög upplösning)

Den utställning som nu byggts upp på Bonniers Konsthall är en utökad version av den som först visades på den senaste Venedigbiennalen (2024), då Valeria Montti Colque representerade Chile. Ett inte helt okontroversiellt beslut då hon ju är boende och verksam i Sverige. Jag kom aldrig själv iväg till biennalen men av bilder och filmer att döma utgjorde den slitna och atmosfärrika lokalen i Venedig en bättre inramning än konsthallens arkitektoniskt svårbemästrade salar. Det är som att det expressiva, spontanistiska och kaotiska slocknar lite i det konventionella utställningssammanhanget.
      Konsthallen i sig är alltså en av flera anledningar till att utställningen är lite av en besvikelse. Det är många kvadratmeter att fylla och inte heller Valeria Montti Colque lyckas – trots många stora och färgrika verk – med denna svåra utmaning. Det centrala verket Mamita Montana är förvisso mäktigt där det tronar i den mittersta salen. Men runt omkring känns det tomt och ödsligt, som om allt ännu inte kommit på plats.

Ur Snötäcke över blomstrande landskap © Valeria Montti Colque (klicka på bilden för hög upplösning)

Det med allehanda material beklädda berget (Mamita Montana) – textilier, målningar, porslin, ägg etc – kan antagligen ses som ett slags självporträtt, härbärgerande såväl drömmar som minnen. Det är ett rikt och engagerande verk, lika mycket berättelse som konst, kitsch och folklore från Chile och Sverige.
      Jag fastnar också inför Snötäcke över blomstrande landskap, en sexton minuter lång film. Där figurerar några av de gestalter som i Valeria Montti Colques konst tagit fysisk gestalt och klädda i underbart märkliga kreationer rituellt vandrar upp för det vackert snöklädda berget Järvsö Klack. Tyvärr är filmen försedd med intetsägande new age-musik som förtar lite av mystiken.

Det är lätt att uppskatta det mångfacetterade, inkluderande och dekorativa uttrycket. Men jag upplever utställningen som något framstressad, ett inte helt ovanligt problem i dagens snabba konstliv. Ett verk som Den gömda trädgården – loppisporslin dekorerade med bilder från släktfotoalbumet – känns mest som utfyllnad.

Stockholm 2025-02-18 © Dan Backman