Oskar Nilsson har en del, om inte sagolika så sagoaktiga, figurer, smurfar och spöken som blir ledsagare in i hans bildretorik. Det talas ofta om att hans bilder för oss mot psykedeliska upplevelser, det vill säga situationer som adresserar andra medvetandenivåer än de vardagsvanliga. I bilderna finns piller, rökverk och svampar som hör till den sinnesutvidgande standardrekvisitan. Bilderna bär en säregen underton av existentiell förundran, inför naturen och rymden. Det skapar en speciell klangbotten till upplevelsen, en dialektik mellan ögats och sinnets världar. Och där kan det hända saker.
På den aktuella utställningen visar Oskar Nilsson stora målningar på papper, akvareller och collage. Bilderna är fyllda av roliga infall. Här finns till exempel rökande spöken som sitter på stubbar och spelar schack. I början var de överraskande, men nu ingår de i vad vi förväntar oss av Oskar Nilsson-bilder. Han har ett befriande lättsamt sätt att närma sig frågor med döden och evigheten som underton. Han prövar om inte humor och kitsch kan vara sätt att öppna upp mot stora frågor och existentiella funderingar. Figurer och landskap är gjorda i manér i en till synes troskyldig naivism. Tidigare mötte vi ofta hans gestalter i mörker. Man brukar säga att ljuset skrämmer bort spökena men i Nilssons bilder trivs dom numera även i det starkaste ljus. Det är kraftigt belysta landskap där vinden hjälper till att böja växter och perspektiv.
 |
Installationsvy © Oskar Nilsson (klicka på bilden för hög upplösning) |
Uttrycken bygger på att överraskande element förvånar och tiltar vaneseende och schablontänkande kring livsgåtor och existentiell undran. Bildhumorn löser upp tankeknutar, men skapar också nya. Det ger en livgivande puls till bilderna. De bärs av en kul apofeni – att skapa samband mellan företeelser som egentligen är slumpmässiga eller orelaterade. Blandningen av serietidningsspråk och surrealism, skapar också egna vägar förbi det uppenbara och pekar på andra sätt att se på tingen och världen och dess hemligheter.
De här bilderna är intressanta även om de inte kopplar på något avslöjande eller förklarande sökarljus mot själsdjupen. Bildstilen är snofsig i sin förmenta fumlighet, med spöken med hjärtformade ögon och en cigg mellan fingrarna. I en av akvarellerna sträcker en snögubbe sina armar mot ljuset. Den känslan är det lätt att känna igen sig i och det skapar en dialog.
Lidköping 2025-03-20 © Bo Borg
Läs recensionen från Wärenstams, Borås, 2023>>
Läs recensionen från Göteborgs konstförening, 2019>> |
