Naturen har alltid på olika sätt varit närvarande i Patrick Nilssons bildvärld – även om det är hans smått brutala porträtt och dramatiska scenerier med människor i färd med att förgöra varandra, som stått i visuellt fokus (se tidigare artiklar på Omkonst nedan).
     Nu är det några år sedan Patrick Nilsson lämnade det våldstematiska, snarast sakliga berättandet. Flytten från storstad till landsbygd för sju år sedan har styrt blicken mot ett mera ”här och nu” och det tidigare estetiska språket är i stora delar utbytt mot en helhjärtad intoning med naturens flyktiga essens.

Kanske kan vi tala om ett ”språkbyte” likt det författaren Samuel Beckett gjorde vid en viss punkt i livet, när han övergick från engelska till franska för att undvika lätthetens snara genvägar. Ett språkligt motstånd öppnar ofta upp för nya insikter.
    Motståndet i Patrick Nilssons fall ligger, som han själv beskriver det, i själva tekniken och att med oljefärgens möjligheter framställa det inneboende kroppsliga, dess natur och karaktär vid en viss tidpunkt. Det må vara ett dike, ett fält, en sjö eller en vassrugge. Och som klassisk plein air-målare sedan några år tillbaka, kartlägger han sin närmsta omgivning i väder och vind året runt. Landskapets utvalda utsnitt återkommer, objekt görs till subjekt: Diket, Vassruggen, Sjön – just den lilla språkliga noteringen i titlarna markerar figurernas enskildheter och egen rätt i sammanhanget.

Vyerna i exakt samma storlek, presenteras nu inte i sammanhållna serier men just det seriella tar på ett intressant sätt fram det pågående och öppna i respektive utsnitt: dikets variationer i tre framställningar, för att ta ett exempel, ger vid en jämförelse förnimmelsen av en stilla rörelse. Den begränsade paletten med nedskruvade toner bidrar å sin sida till att vilja se mera, leta sig in i bilden, notera förändringar och stämningar.

Släktskapet med Piet Mondrians landskapsmåleri finns i botten men Patrick Nilssons trakter runt Gryt i Östergötland har förstås en annan karaktär, vilket inte minst kommer fram i två större teckningar i kol och svartkrita. Här har Patrick Nilsson utvecklat sin teknik att återge naturens rufsigaste snår – något jag minns som relativt nytt 2019 – då på Galleri Flach i Stockholm.
      De noggrant tecknade och framsuddade grenarna återges här i sin randomiserade tillvaro – ett delikat pussel att lösa som Patrick Nilsson gör med stark fingertoppskänsla. På en av grenarna står överraskande ett kort meddelande: Rewind. En reminiscens från Nilssons tidigare, mera språkligt inriktade uttryck eller en gest mot det framtida? Det återstår att se.