| Naturen  har alltid på olika sätt varit närvarande i Patrick Nilssons bildvärld – även  om det är hans smått brutala porträtt och dramatiska scenerier med människor i  färd med att förgöra varandra, som stått i visuellt fokus (se tidigare artiklar  på Omkonst nedan).Nu  är det några år sedan Patrick Nilsson lämnade det våldstematiska, snarast  sakliga berättandet. Flytten från storstad till landsbygd för sju år sedan har styrt  blicken mot ett mera ”här och nu” och det tidigare estetiska språket är i stora  delar utbytt mot en helhjärtad intoning med naturens flyktiga essens.
 Kanske  kan vi tala om ett ”språkbyte” likt det författaren Samuel Beckett gjorde vid en  viss punkt i livet, när han övergick från engelska till franska för att undvika  lätthetens snara genvägar. Ett språkligt motstånd öppnar ofta upp för nya  insikter.Motståndet  i Patrick Nilssons fall ligger, som han själv beskriver det, i själva tekniken och  att med oljefärgens möjligheter framställa det inneboende kroppsliga, dess  natur och karaktär vid en viss tidpunkt. Det må vara ett dike, ett fält, en sjö  eller en vassrugge. Och som klassisk plein air-målare sedan några år tillbaka,  kartlägger han sin närmsta omgivning i väder och vind året runt. Landskapets  utvalda utsnitt återkommer, objekt görs till subjekt: Diket, Vassruggen, Sjön – just den lilla språkliga noteringen i  titlarna markerar figurernas enskildheter och egen rätt i sammanhanget.
 Vyerna  i exakt samma storlek, presenteras nu inte i sammanhållna serier men just det  seriella tar på ett intressant sätt fram det pågående och öppna i respektive  utsnitt: dikets variationer i tre framställningar, för att ta ett exempel, ger vid  en jämförelse förnimmelsen av en stilla rörelse. Den begränsade paletten med nedskruvade  toner bidrar å sin sida till att vilja se mera, leta sig in i bilden, notera  förändringar och stämningar. Släktskapet  med Piet Mondrians landskapsmåleri finns i botten men Patrick Nilssons trakter  runt Gryt i Östergötland har förstås en annan karaktär, vilket inte minst  kommer fram i två större teckningar i kol och svartkrita. Här har Patrick  Nilsson utvecklat sin teknik att återge naturens rufsigaste snår – något jag  minns som relativt nytt 2019 – då på Galleri Flach i Stockholm. Norrköping 2025-10-08 © Lotta Ekfeldt (text och foto)De noggrant tecknade och  framsuddade grenarna återges här i sin randomiserade tillvaro – ett delikat  pussel att lösa som Patrick Nilsson gör med stark fingertoppskänsla. På en av  grenarna står överraskande ett kort meddelande: Rewind. En reminiscens från Nilssons tidigare, mera språkligt  inriktade uttryck eller en gest mot det framtida? Det återstår att se.
 
 Patrick Nilsson,  Galleri Flach, Stockholm,  2015>>
 Patrick Nilsson, Galleri Thomassen, Göteborg 2010
 Patrick Nilsson, Mia Sundberg Galleri, Stockholm 2008
 |