I Uppsala domkyrka visades utställningen Ecce Homo 1998. Den kom att förändra sin omvärld. Det centrala stora fotografiet med nattvarden som motiv är en parafras på Leonardo da Vinci, men deltagarna är hbtqi-personer i färgstark teatralisk utstyrsel. Det verkar fortfarande häpnadsväckande modigt trots att Prideparader tillhör vanliga festliga upptåg numera. Men som vi vet: inte överallt i världen.
      Fabriken i Bästekille på Österlen fylls i sommar av 300 verk från Elisabeth Ohlsons konstnärskap, en omfattande och generös retrospektiv med alla de projekt hon genomförde fram till sin bortgång förra hösten. Sviten Döden, som här visas för första gången, inkluderar hennes sista självporträtt som hon tog från sjuksängen bara några dagar före sin död. Ett starkt och berörande avslut i utställningen.

Sviten Ecce Homo orsakade rabalder, både protester och sympatiyttringar där den visades under en två år lång turné. Många av hatbreven som Ohlson fick fyller en hel vägg på utställningen. Men Ecce Homo gav henne också trogna anhängare som gärna ställde upp för att visa sin identitet och vardag. Och kom att sporra hennes aktivism.
      Elisabeth Ohlson blandar dokumentärt med regisserade iscensättningar, hennes sociala begåvning och fingertoppskänslighet kopplas till konstnärlig medvetenhet och förankring i både samtida fotografi och barockens bildvärld. Det snabba och säkra handlaget gjorde henne också till en lysande porträttfotograf.

Nattvarden, 1998 © Elisabeth Ohlson (klicka på bilden för hög upplösning)

Omgörningar av konsthistoriens viktiga verk är legio. Förtrogenheten med Caravaggio lyser igenom liksom med renässansens stora konstnärer. Jag stannar upp road inför Skapelsen som anspelar på Michelangelos verk i Sixtinska kapellet i Rom. Hos Elisabeth Ohlson agerar transpersoner och molnet förvandlas till en livmoder dekorerad av granatäpplen, en symbol för fertilitet och sexualitet.

Utställningen Ecce Homo bidrog till liberaliseringen av Svenska kyrkan. Ohlson fortsatte att koppla det personliga till det politiska och reste världen runt för att med sina bilder testa yttrandefrihetens gränser, tänja och omdefiniera samhällets normer. Förbisedda och osynliggjorda grupper lyfte hon fram i sviter som Läderbögar, Jerusalem och Könskrigare dit hon kunde räkna sig själv. Könskrigare med lesbiska kvinnor sätter ljus på det manligt kodade hos kvinnan. Det som har med sex, religion, ras och identitet att göra fortsätter att provocera och utmana förutfattade meningar. Det gör hennes verk ständigt aktuella.
      Att ha mod är något tidlöst. Det gav Elisabeth Ohlson outsinlig energi. I att sprida det kristna kärleksbudskapet låg hennes andlighet. Funderingar kring livet efter detta ser jag inte i bilderna. I stället gällde det för henne att förändra livet för människorna här och nu på jorden. 

Bästekille 2025-06-13 © Kristina Maria Mezei