Det dröjer ett tag innan jag kan placera färgkombinationen som Ida Persson (f. 1985) har låtit måla ISSUES väggar i. De ljusgröna fälten känns märkligt bekanta. Trygga men en aning påträngande – och visar sig ha hämtats från institutionsmiljöer som skolor och sjukhus. Den vita kuben har blivit väntrum på vårdcentralen.
     Safeguard består av fyra akrylmålningar i stort format, 230 x 110 cm, alla färdigställda i år. På dukarna svävar obehagliga ankare i form av oktaedrar med spetsiga, kilformade spikar som skjuter ut mot betraktaren. Verken är tydligt avdelade på mitten, där färgskalorna skiftar från ljust till mörkt, och alla hängda så att mittlinjerna följer väggarnas färgfält. Det är ett enkelt men effektivt grepp, som får hela rummet att koncentreras till verken och ger känslan av att ankarna bryter samma vattenyta.

Installationsvy © Ida Persson

Till viss del stakar Persson här ut en ny riktning. Kopplingen till arkitektur är mindre betonad än tidigare, men stramheten finns kvar i de symmetriska formerna. Spelet med ljus och skuggor är inte lika metafysiskt laddat, färgskalan däremot mer uppdriven. Särskilt i Anchor II, där ett rött ankare ställs mot en knallrosa bakgrund. Persson tycks helt enkelt ha släppt på tyglarna i den annars så kontrollerade processen och rört sig mot ett friare och, i positiv bemärkelse, enklare uttryck.
     Kanske kommer målningarnas kraftfulla tilltal ur att de bara precis håller sig till de regler som konstnären satt upp. På nära håll framträder små, livgivande avvikelser i den konsekventa geometrin. De platta kilformerna för i ena stunden blicken längre in i bildrummet, för att i nästa bryta illusionen av rum och tvinga tillbaka blicken till dukarnas yta. Den plastiska förenklingen i de fyra verken drar dem på ett intressant sätt mot en mer renodlat konkret tradition.

I väggfärgernas anspelning på institutionsmiljöer ryms de frågor om rumslig makt och övervakning som länge varit ett viktigt tema i konstnärskapet. På sätt och vis levandegörs samma frågor rent fysiskt, när de stora verken närmast trycker upp en mot väggen i det trånga rummet.
        Makt och kontroll finns förstås också i ankarets dubbla betydelser: att ge en välbehövlig fast punkt eller fjättra. För att inte tala om den storpolitiska dimensionen, när de i hybridkrigens tid släpas över Östersjöns botten. Ändå ger ankarna inte riktigt samma konceptuella skärpa som de arkitektoniska elementen har gett tidigare sviter. I stället öppnar de nya vägar för Ida Perssons måleri, vilket i Safeguard känns som en betydligt större vinst.

Stockholm 2025-02-11 © Adam Rosenkvist