| När informationen om att Accelerator skulle visa Pipilotti Rist på sin höstutställning var vi många som hoppades på en större presentation liknande den på Magasin 3 för arton år sedan, 2007 (se länk nedan). Nu blev det istället två videoverk – ett som fyller ett helt rum och ett litet som ett frimärke. Det större av dessa, Gravity, Be My Friend, visades  2007 och kan stilistiskt sägas vara en lovsång till det som låg i tiden vid tillkomsten – ett återblickande intresse för sextiotalets Flower Power-rörelse där det humanistiskt mjuka blandades med transcendentala   inslag i kärlekens tecken. Tanken är att man ska lägga sig ned på de formskurna madrasserna och blicka upp mot de stora fjärilsliknande undervattenscenerna som projiceras i taket. Och ur högtalarna strömmar meditativ New Age-liknande musik. Det är vackert, behagligt och meditativt. Och trots att det är ett verk med arton år på nacken är det positivt att nya generationer får chans att ta del av det.
 I det andra minimala videoverket (några centimeter i bredd) ropar en kvinna desperat efter hjälp på diverse olika språk. Det är fyndigt – och som ofta hos Pipilotti Rist fyllt av en drastisk och nästan slapstick-liknande humor.
 Recension av Pipilotti Rists utställning på Magasin 3, 2007>> 
                          
                            |  |  
                            | Adonis River, 2023 © Dala Nasser (klicka på bilden för  hög upplösning) |  Utställningen Vera Was Here, med fem relativt unga konstnärer med bas i Berlin, Beirut och Stockholm visar en annan sida av de installatoriska och sceniska verktyg som dagens konstnärer gärna återvänder till. Det är dock en inte helt  lättillgänglig  sammanställning. Begreppsligt testar konstnärerna  i varierande grad besökarens perceptuella förmågor. Och det rent visuella kommer stundtals i skymundan för de programmatiska intentionerna. I några fall presenteras en  delvis överlastad trashestetik  och i andra en viss teknisk neofili.                        Minnet är långsint och påminner pockande om den tidiga museala postmodernismen där förklaringsmodellerna  ofta överträffade verkens   visuella realitet. Men det positiva i sammanhanget är att den sceniskt  teatrala ljussättningen öppnar  för  utmanande tankelöpor, många gånger långt bortom titlars tvångströjor.  Med det sagt finns här flera  intressanta tillämpningar som bärs av en autonom och inre visuell styrka. Jag tänker exempelvis på Nicole Khadavis experiment med prismor, rörelse, ljus och skuggor som fascinerar och ger tydlig mersmak. Associationerna går till de experimentella konstnärer ur flera generationer som Tate Modern i London visade i sin högintressanta utställning Electric Dreams under våren 2025 (se länk nedan).Även Berlinbaserade Bitsy Knox                         visar här några intrikata formexperiment runt urbilden/myten om Veronicas svetteduk. Hon fångar här själva dynamiken av den ikoniska mytologin utan att för den skull öppna för religiösa dubier. Något avtryck av Jesusansiktet visar sig inte i hennes svettedukar i latexmaterial, men dolt finns ett riggat system där  elektromagnetism i rummet registreras. Ytterligare referenser finns till Samuel Becketts Slutspel varifrån den mycket långa titeln till verket är lånad.
 Recension av  Electric Dreams, Tate Modern, London, 2025>>     Stockholm 2025-09-18 © Leif Mattsson |  Selfless in the Bath of Lava, 1994 © Pipilotti Rist
  Veronicas... 2025 © Bitsy Knox
  Path of Frame, 2024                         © Nicole Khadivi
 
 Deltagare i Vera Was Here:
 Nora Al-Badri, Diana Agunbiade-Kolawole, Nicole Khadivi, Bitsy Knox, and Dala Nasser.
   |