I det undermedvetnas bildflöde händer det ibland att samma scener flyter fram, med mer eller mindre variationer, tillägg och i justerade kombinationer. Det sker i ett slags ältandets process då innehållet stöts och blöts och nya betydelser och tolkningar lyser fram.
     Tom Sandqvist är konstvetare, författare och även konstnär. I hans små digitala collage flätas i växande serier personliga minnen samman med de områden som hans forskning kretsar kring, främst med dadaismen i fokus. Utställningens titel, Döden i Fliessendorf, delas med hans senaste roman. Den handlar bland annat om tvillingskap, en konstvetares minnen och andra världskrigets Tyskland. Den oupphörliga reflektionen med ett språk som i vindlande meningar med omtag och upprepningar obehindrat flyter på cirklar kring minnesfragment på ett liknande sätt som den visuella gestaltningen löses i Sandqvists collagesvit.

Ur serien Döden i Fliessendorf © Tom Sandqvist

Ganska snabbt identifierar vi olika motiv som återkommer. Tvillingpojkarna, Tom och hans bror, dadaisten Hugo Ball, iklädd den konformade scendräkt som han använde när han läste sina texter på Cabaret Voltaire i Zürich före första världskriget. Lik en trollkarl, emellanåt med en gasmask, som användes som skydd mot giftiga gaser, över sitt huvud. Hans exalterade och omvälvande språk får vi föreställa oss. Pinocchiodockan dyker upp som ett traumatiskt barndomsminne. Döden spökar i form av dåtida sjukhusscener, i obduktionsstudier eller klassiska stilleben med memento mori-sammanställningar, bakom den känslomässigt ambivalenta stämning där rationella efterhandskonstruktioner, anklagelser, eller minnesluckor är lika giltiga som deras motsats. Ja, en i grunden dadaistisk grundhållning.

Här finns också scener med fångvaktare från andra världskrigets koncentrationsläger som visar upp sig spexande och glada. Någon gång delas scenen med ett brett rött streck, som en varningens lampa.
      I åtskilliga bilder breder en svart fläck ut sig över själva berättelsen. Samtidigt som de två små pojkarna kikar fram från ett hörn. Utsuddade minnen, förtiganden, avståndstaganden från ansvar och identitet – frågorna blir hängande i luften med tanke på att många tidigare nazister fortsatte sina liv efter andra världskrigets slut som civila medborgare.
     Collagen är små och omges av djupt skurna breda passepartouter. Vi kikar på dem som närsynta i ett tittskåp och dyker ner i det förflutnas mörka minnesbrunn. Den smått absurda visualiseringen av Sandqvists erfarenheter kastar sitt ljus på framtiden, på våra dagars allt fler konflikter.

Malmö 2025-08-21 © Kristina Maria Mezei