Den intima och natthimmelsdunkla utställningsarkitekturen vecklar ut sig i formen av ett kors för att presentera de italienska Siena-mästarnas himmelska guldljus. Gryningen eller genombrottet för ett måleri som inte bara hyllar utan även levandegör de bibliska berättelserna är temat i National Gallerys fantastiska utställning i London. Bedriften att samla pannåer från splittrade altartavlor och skingrade sektionspaneler är ett arbete som pågått under något decennium som en förberedelse. Det är nästan svårt att ta in vilken magnifik kulturinsats som här redovisas. Och lika andlös blir man inför det överflöd av målerisk delikatess som bjuds.

Duccio. Triptych with the virgin and child, Saint Dominic, Saint Aurea, Patriarchs and Prophets, about 1312-1315 (klicka på bilden för hög upplösning)

Samtidigt är utställningen särdeles intim och minner om stämningen i den utsökta Vermeer-utställning som visades i bland annat Amsterdam för två år sedan. I berusningen efter en första runda bland verken av främst Duccio, Simone Martini samt bröderna Lorenzetti passerar jag museets två verk av Vermeer, vilket bekräftar intrycket av att samlingen av främst mindre paneler tydligt förebådar även interiör- och genremåleri av den här senare profana typen. Sienamästarnas målningar mot punsade guldgrunder var möjliga att redan vid tillkomsten flytta som vikbara och reseklara. De var knappast provinsiella utan snarare stilbildande, vilket utställningen redovisar med beställningarna som kantat resvägarna i Italien samt till Påvestolen i franska Avignon.

Simone Martini. The Angel Gabriel and The Annunciate Virgin, about 1326-34 (klicka på bilden för hög upplösning)

Men den speciella karaktär som dessa målare ändå bidrar med utvecklades i mästarnas ateljéer där Simone Martini var den klarast lysande stjärnan. Och det är för honom och läromästaren Duccio som resan burit hit. Därför är det en bonus att mer i detalj få lära känna fler målare verksamma under eller inspirerade av Sienas konstnärliga guldålder under första hälften av 1300-talet. Ambrogio, lillebror Lorenzetti, visar liknande mästarklass som Simone Martini i konsten att berätta en historia i en och samma bild. Bildspråket överträffar serieteckningens finesser genom att hela händelseförloppet framgår momentant.
      Sviten av paneler som hyllar Sankt Nicholas liv avslutas med en riktigt ruskig historia. I den kliver djävulen i vänsterhörnet uppför trappan och lockar ut sonen till en burgen familj. Pojken stryper han sedan med sina klolika händer. I bildens nedre hörn ligger pojken död samtidigt som helgonet i fråga återväcker honom till liv. Hela händelseresan följs motsols i den specifika bilden och pågår således samtidigt.

English or french artist?The Wilton diptych, 1396-9 (klicka på bilden för hög upplösning)

Siena-mästarnas förhållande till jungfru Maria och skildringarna av hennes liv brukar lyftas fram. Ansträngningar att skildra minsta känsloyttring i spelen mellan henne och sonen eller ängeln Gabriel och jungfrun under bebådelsen tvingade fram kreativa lösningar som lyfte måleriet ur sina fasta ritualiserade former. Marias känsloreaktioner inför att barnet koncipieras luftburet rör sig mellan förfäran, tyst resignation och fascination. Duccio är stilbildande med sina madonnor där sonen emellanåt redovisas som en liten vuxen, som ömt smeker kvinnan/modern. Hon sörjer honom redan i förväg.

London 2025-04-08 © Susanna Slöör