Kiki Smith tycks väva samman själva existensen – tråd för tråd, tanke för tanke. Hennes bildvärld är både konkret och drömlik, där vargar, fjärilar och fåglar bär betydelser bortom det synliga. Genom drygt femtio verk, främst monumentala jacquardvävar men även skulpturer och detaljrika förlagor, låter Smith betraktaren vandra genom ett universum där människa, djur och natur är tätt sammanflätade.
      Smith har länge arbetat med kroppens inre och yttre landskap. Hon är intresserad av material och myter, berättelser – och behovet av att bryta dem. Som betraktare sugs man in i en värld där varje del är unik och samtidigt en del av något större: en pågående förvandling. I Smiths teknik, där digital jacquardvävning möter handritade collage, skapas en spänning mellan det mekaniska och det handgjorda.

Rimfrost © Kiki Smith (klicka på bilden för hög upplösning)

Vävarna, upp till tre meter höga, är tekniskt virtuosa och laddade med poetisk energi. Här glimmar silvertrådar bland växtlighet och vilddjur, som om ljuset formats till linjer.
      I skulpturer av brons, porslin och glas fortsätter denna fysiska och samtidigt mytiska berättelse. Spermieverk (1991) – ett myller av över 700 glaspjäser – breder ut sig som en återklang av livets ursprung. I verket Snö (2012) möter Dürers fälthare Studio 54. Haren bär sin päls som ett glittrande glamoröst plagg. Glitter, bladguld, blyerts och tusch på nepalesiskt papper. Två blyga ugglor vänder bort huvudet i litografiverket Två ugglor (1998–2003) och silverskulpturen Rimfrost (2014) är ett tunt lager av iskristaller, ett ögonblick av naturens stillhet och skönhet.

Installationsvy © Kiki Smith. Foto: Helene Toresdotter/Moderna Museet

Hos Kiki Smith finns en tydlig drift mot dels det taktila och handfasta, dels det omöjliga att greppa – som ett motiv som vägrar stillna. Hon arbetar med många olika tekniker och material. Skulptur och installationskonst, tryck och grafik, collage och blandteknik. Brons, nepalesiskt papper, glitter och blyertspenna. Materialen bär på minnen, referenser, motstånd. Här finns kunskap och hantverk men också lek och ifrågasättande. De återkommande figurerna bildar en personlig ikonografi, ett flöde av återanvända och omarbetade former som utmanar gränserna mellan figurativt och abstrakt, mellan kropp och landskap, mellan det mytiska och det materiella.
      Hon arbetar med det som förtjänar uppmärksamhet: naturens plats i människan och människans plats i naturen, i historien, i sig själv. Det dystopiska ligger som en underton – men aldrig utan ett mått av magi. För vad är en väv, om inte ett försök att hålla ihop en värld?

Malmö 2025-05-07 © Emelie Ånskog