I en pittoresk glänta intill Rosendals trädgård går en ruin nu att beskåda. Eller ruin, det är lika mycket ett rum som en plats. Monika Sosnowskas Museum är det sjätte verket i Prinsessan Estelles skulpturpark på Kungliga Djurgården som årligen utökas med ett nytt verk av internationell klass. Den polska skulptören Sosnowska, känd från bland annat Venedigbiennalens polska paviljong 2007, arbetar i monumentala former som tar vara på materialets skörhet och historia.

I det platsspecifika verket har Monika Sosnowska inspirerats av Karl XIV Johans storslagna museum som skulle uppföras ungefär vid platsen där skulpturen nu står. Det blev aldrig något museum men innan projektet skrinlades hade byggdelar inhandlats som sedan dess förvarats i ett dammigt lager. Knappt två hundra år senare tar Sosnowska vid i vad som måste vara varje arkivkonstnärs våta dröm.
      I Museum har Sosnowska återanvänt marmorelement från det ursprungliga projektet och integrerat dem i betongstrukturen. Gjutet i träformar, vars ådringar och kvisthål präglat betongen, bildas ett vackert samspel mellan det organiska och brutalistiska i betongens möte med marmorn. 

Förråd, marmordelar. (klicka på bilden för hög upplösning)

Den rumsliga skulpturen fångar arkitekturfragmentets dubbelhet som ruin och möjlighet. Fragment som förmår väcka känslor om det utopiska och ofullständiga liksom sorgen av det som aldrig blev. Således är skulpturen i sig själv, också ett museum över kungens orealiserade projekt. 
       Den lekfulla formen som upplöser ordningens bärande logik ställer sig i en lång historia av arkitektonisk konst: från postmoderna klassiker som Piazza d’Italia i New Orleans till Giovanni Battista Piranesis romerska fantasimonument och den engelska parkens fåfängor. Ett kolonnskaft i betong vilar på ett marmorkapitäl, en ihålig bas bildar ett hål i en vägg, en upp och nervänd korintisk abakus balanserar känsligt ovanpå en portal.
       Arkitektoniska fantasier som dessa har länge fascinerat ruinromantiker, något som Sverige inte varit bortskämda med. Kanske för att vår historia innehåller få ruiner? Att ett forskningsprojekt om museets öde presenteras vid Nationalmuseum i höst är välkommet.

Verket Museum lyckas med att både förvalta en tradition som att aktivera platsens minne. Redan från långt håll bjuder det nyfiket in till beskådan i den prunkande grönskan. Verket invigs officiellt den 3 juni 2025. Men trots det har besökare redan en vecka innan invigningen hittat dit, vilket fimpar och vinkorkar vittnar om. Skräpigt men också passande – med rusets förtröstan bejakas livets förgänglighet inför tidens tand, som så många gånger förr i historien.

Stockholm 2025-06-02 © Otto Ruin