Att galleristen släpper taget och låter ett oberoende samarbete mellan konstnär och curator ta plats i gallerirummet är ett styrketecken. Därmed framhävs utställningen som konstform och uttryck i sig. På Galleri Duerr byggs ett rum utifrån samtal kring tre kvinnliga konstnärer ur den nära konsthistorien. Var och en har fått sin hyllning skapad och iscensatt av konstnären Helén Svensson och curatorn Ashik Zaman. Louise Nevelson, Carmen Herrera och Judy Chicago lånar sina förnamn till utställningens tre stationer av verk.
      En skulptur av två upprättstående svärtade spaljéer dignar av ett stramt tonsatt spel av rektanglar och kallas Louise. Carmen heter diptyken av målningar. Träställningarna smekta med varv av limmat akvarellpapper tillägnas Judy.

Installationsvy med objektet Louise i förgrunden (trä, höjd 180 cm) © Helén Svensson (klicka på bilden för hög upplösning)

Inför de jungfruliga pappersarken förlorar kvickt utställningskonceptet värdet för mig. Konstverket väcker envist minnet av barndomens ritpulpet med utdragbar papprulle. Lusten i mina kritsvettiga barnhänder kittlar fortfarande. Och detta är problemet med utställningar som presenteras utifrån ett prefabricerat konceptuellt innehåll. De tar inte hänsyn till att endast det som syns och kan synas i konstverket ställt i sitt omedelbara sammanhang kan tala. Betraktarens sant väckta associationer och nyfikenhet bärs och befruktas av en öppen och förutsättningslös dialog med verk och sammanhang, och den måste ske konstnär och curator förutan. (En god curator bör inte synas, enbart märkas.) Det är dock få som vågar släppa sina sönderkramade älsklingar utan skriftliga förmaningar på vägen. Mer så nu än förr. Det är tyvärr ett av konstlivets svaghetstecken.

Helén Svensson har i förberedelserna offrat en smula självtillit den här gången. Om detta beror på samarbetet med en extern aktör är svårt att säga. Men verken spelar ändå väl tillsammans på den aktuella utställningen. Och Helén Svenssons föredömliga känsla för vad som sker mellan linje och mellanrum är oomtvistad. Det visade hon inte minst på Konstakademien 2015. På den aktuella utställningen vibrerar Louise i centrum med hjälp av de fyra dansande systrarna med titeln Judy. De centrerade vertikala och horisontella rörelserna i de båda målningarna blänker lågmält men effektivt till som accenter i bakgrunden.

Stockholm 2025-01-21 © Susanna Slöör