Skruvat och härligt. Otyglat och säkert. Allt på en och samma gång. Karin Wikströms konst har länge skänkt oss den underbara känslan av att känna igen något som vi aldrig sett. Hennes expressiva, halsbrytande bildfantasier blir som en samling gåtfulla myter för vuxna barn i alla åldrar. De fortsätter roa och oroa med sina burleska inslag och egenartade blandning av humor och allvar.

Ett fint urval av Wikströms senaste och äldre verk visas på Galleri Helle Knudsen. Utställningstiteln, Kissing Them Goodbye, antyder något slutgiltigt. En förlust? Ett definitivt avsked? Eller kanske bara en hälsning innan dessa små pärlor till bilder hittar nya hem?
    ”Isen sjön”, ”Bitch problem” och ”Inte så” är några verktitlar som både leder och vilseleder. Wikström brukar annars konsekvent avstå från att styra tolkningar i någon riktning genom språkliga etiketter.
      När blicken avväpnas utan några verbala ledtrådar blir det lite som hos Wittgenstein som försökte ringa in vad det innebar att se något som något. ”Det är som om en föreställning kom i beröring med synintrycket och för en stund dröjde där.” Men bara för en stund.
     Vi förlorar kontrollen över Karin Wikströms verk redan efter några få ögonblick med dem. De lockar och driver bort oss samtidigt. Tanken tvingas i en ständig rörelse, i en pågående jakt, när iakttagelsen måste bli en inlevelse. När intellektet inte räcker till får känslan gå på högvarv.

Installationsvy © Karin Wikström

Det är en härlig kavalkad av egendomliga gestalter som träder fram i takt med en sorts drömlogik. Som om de passerade pannåerna några i taget och lite i förbifarten, upptagna med sina egna sysslor och på väg från ett till ett annat äventyr. När ingen ser på hoppar de kanske från verk till verk?
Envetna själar inkapslade i smått klumpiga kroppar. ”Vem är ni? Var kommer ni ifrån? Vart är ni på väg?” – vill man desperat fråga utan något större hopp om ett svar. Tolkningarna, som rullar in i ett flöde, känns osäkra och fortsätter korrigeras. På så sätt blir bilderna vibrerande av liv, ständigt öppna för nya möjligheter.

Rent tekniskt är Wikströms konst ett ljuvligt exempel på hur gränsen mellan teckning och målning suddas ut. Som om den kraft som de var ett resultat av drevs av instinkterna bortom konventionella regelverken. Det är svårt att hitta skavanker i en estetik som till synes bygger på naiva måleriska upptåg. För att det ska fungera så ledigt och bekvämt är dock det skenbart oborstade svårare att uppnå än en välpolerad yta.
       ”Hennes färg har en sträv sötma”, skrev Jan Håfström om Karin Wikström en gång. Orden har fastnat på grund av sin träffsäkerhet. Det är som om Wikström målade en verklighet som kom av sig och blev en dagdröm. Livet består av fem bokstäver. Och av färg och form. Och av en ogrumlad lycka och en bottenlös sorg. Karin Wikström målar just det.

Stockholm 2025-10-15 © Joanna Persman