Michael Armitage (f. 1984) väjer inte för att följa en tradition i spåren av Goya, Schiele och Gauguin. Den civiliserande och empatiska blicken är Michael Armitages egen som han utvecklar i val av motiv och möte med sitt material. Uppväxten i Kenya med kenyansk mor och brittisk far har präglat honom. Där flammar våld och förtryck blixtsnabbt upp i de vackraste av landskap. Man anar ändå handen han lägger över människor och natur för att skänka någon form av hopp, utan att bortse från den ständigt pågående tidens förtryck och eländen, ekonomiskt, socialt och sexuellt.

Dandora (Xala, Musicians), 2022 © Michael Armitage (klicka på bilden för hög upplösning)

Ämnesvalet är han inte ensam om idag. Däremot lyckas Michael Armitage föra samman det med ett uppdaterat arv rent målartekniskt. Sin konstnärliga utbildning fick han i London och han är nu verksam på Bali i Indonesien. Landskapets grundton har därmed förändrats, enligt honom: från att i Kenya leva i en undermålning i orange växlar den i Indonesien till en violett.
       Förlösande var även upptäckten av barken till fikonträdet Lubugo som låter sig sträckas, skarvas samt ramas som duk. ”Duken” får på sina ställen veckbildningar och sömmarna löper som grova ärr över målningarna. Naturliga hål lämnas kvar som bidrar till att skapa ”sår” som motiven får förhålla sig till. Det fungerar väldigt väl ihop med klassiskt oljemåleri.

Utställningsvy © Michael Armitage (klicka på bilden för hög upplösning)

Det större genombrottet för Michael Armitage kom runt 2015. Flera kan ha sett hans liggande Venus efter Velázquez, utlöst av en verklig händelse där en ung kvinna förnedras av en folkhop för att ha burit en för kort kjol. En målning från 2014 visar två kyssande män som väckte upprörda känslor. 2019 deltog han i huvudutställningen på Venedigbiennalen.
       Även om skiktmåleri knappast är en ny teknik inom måleriet, så driver Michael Armitage det till sin nymornade spets och sparar ofta ut undermålningen som underbyggande linjer i sin figuration. Till viss del kompenseras den torra grunden, som barkduken ger, med hög färg i undermålning och accenter utan att den övergripande kompositionen slås sönder. Det har sannolikt att göra med att han tidigt arbetat med abstrakt måleri. Han visar även att svarta och bruna toner hellre beskrivs med grönt och grått mot undermålningens kontrast för att få liv. Klassisk kunskap som är viktig att påminna om.

Three Fates, 2024 © Michael Armitage (klicka på bilden för hög upplösning)

Suveränt låter Michael Armitage ofta bli att precisera figurativa element som ett ansikte, fötter eller ett musikinstrument. Insmugna former och figurer finns det även ett myller av att upptäcka allteftersom, ofta i form av djur. Ögat manas därmed till en resa tidsmässigt över duken på ett givande vis. Möjligen kan vissa lite väl detaljerade skildringar av ansikten skapa onödigt långa stopp på vägen. Människan söker ändå spontant efter ögon och blickar att möta i det mesta.
      Sammantaget lyckas Michael Armitage skildra flykten mellan skilda helveten med formen av återkommande ”paradis”. Vattnets eleganta färgvirvlar stryper luften för de drunknande. Detta är exempel på konstnärlig visdom inte minst hämtad från musiken. Ska man ha en chans att beröra och väcka förändring så sker det utifrån en viss dos av harmoni för att fånga uppmärksamheten.

Venedig, 2026-05-20 © Susanna Slöör