I årets Avesta Art möter vi människan som söker och brottas med hur teknikens rastlösa snabbhet och dimensioner av gott och ont förändrar den jordiska tillvaron. Kampen kräver tankemöda och inlevelse. I Verket möter besökaren stora moln, här skickas signaler, här undersöks hur människan söker kunskap genom komplicerade system, här huggs datorer i bitar, här samlas sten och här tränas för Big Biceps.

Selma Selman har en växande internationell stjärnstatus à la Marina Abramović. Här bidrar hon med en enkel och stark film, Motherboards (Moderkort). En dators alla anslutningar går till eller från moderkortet. Filmen visar hur hon och tre "verkstadsarbetare" med hammare och andra verktyg slår och sliter sönder datorer (som står i högar i verkstan). Det tycks först groteskt, men av den monolog som konstnären framför framgår att de arbetar med återvinning av datorernas guld. Guldets kretslopp tycks kunna jämföras med mänsklig utveckling.
     Selma Selman inleder med: "Vi slets ur tankens omloppsbana. Vi smältes i ugnen och i gropen". Därpå följer en lång betraktelse om guldets roll för rikedom och framsteg, för plundring och brott. Ur en dator kan 0,15 gram guld utvinnas. Hon refererar som ofta i sina verk till sin mammas kloka ord, betonar att samhällets kvalitet kan mätas i hur det värderar sina delar i relation till guld. Och mycket annat. Monologen avslutas med: "Du har kraften att veta. Du är oförstörbar. Tro alltid att du är guld".

© Selma Selman (klicka på bilden för hög upplösning)

Diana Orving skulpterar i textil. Hon räds inte rummet, utan kräver plats för moln för att syna dem på närmare håll. Inhale på Verkets tredje våning är formad av bomull och jute, vacker i sin höjd och närvaro, kropp och förnuft som mognar, beredd för nästa steg. Över den stora Martinhallen svävar Diana Orvings två väldiga nebulosor, som i rymden är av stoft och gas – här i Avesta har de förmågan att utöver sin starka närvaro skänka golvet ett vackert skugglandskap. Hennes verk är viktiga för utställningens helhet.

Olexandr Kutovyi, den ukrainske konstnären som lever i Italien. har valt den farligaste arbetsplatsen i det forna järnverket för sin stora och glest anlagda installation Where Shall We Begin? Han har grävt en mörk, hotfull grop i golvet och använt en gammal kran i detta gytter av historiska referenser och dagens gym-kultur. Arbetarna använde sina muskler. I dag svävar kanske ett osynligt gym över platsen – men där finns också referenser till den grekiske guden Herkules och det grekiska till synes outslitliga kroppsidealet. Som en orolig ande över installationen far budskapet Bulky Biceps från spridda skärmar.

Theresa Traore Dahlberg visar med Beyond Signals ett skulpturalt fält av täckplåtar för basstationsmoduler från 3 G- och 4 G-näten. I fältet av plåtar står ett mindre antal små skulpturer i brons hämtade från Burkina Faso, där konstnären har en del av sina rötter. Kanske symboliserar skulpturerna tillfällen då röster och ord flödat när familjerna haft kontakt via nätet och jag anar ett långsamt farväl till det förflutna och till gammal-men-nyss-ny-teknik. Den har tjänat väl, också.

© Theresa Traore Dahlberg (klicka på bilden för hög upplösning)

Hur förstår vi jorden? Kan de instrument som används snarare forma ett slags komplicerat brus som skymmer sikten? Så uppfattar jag Alice Bucknells video Ground Truthing, där hon pläderar för att i stället för satelliter och annan teknik undersöka marken, jorden. Det är en fin berättelse i bild, en vetenskaplig uppsats formad i film som kräver stor uppmärksamhet.

Konstnärsparet Lundahl & Seitl (Christer Lundahl och Martina Seitl) bidrar med delar ur sitt verk River Biographies. Besökaren kan begrunda stenar hämtade ur floder och betrakta kristalliserade tårar. Ett infernaliskt samlande framstår som grunden i duons arbete, men jag har svårt att förstå betraktarens position. Ska jag titta på småstenar? Detta med reservationen för att tillhörande performance om floder och stenar inte ingick när jag såg utställningen.

Thomas A Laitinens film The Earth is the Ear of the Bears tema är att utforska förbindelser mellan olika arter, som människa och björn. Verket är ett flöde av bild, ljud och text. Men jag känner mig inte övertygad om att vi behöver djupsinne, poesi och mystik för att känna förbindelse med djur. Jag tror att vi kan känna samband och tillgivenhet utan de stora gester konstnären använder.

Avesta 2026-06-02 © Niels Hebert