Strand © Nan Embäck (klicka på bilden för hög upplösning)

Stora målningar fyller galleriväggarna, men det är inte bara formatet som tar plats utan även energin i måleriet. Nan Embäcks bilder drar med sig betraktaren in i en stor liten värld som doftar mentol, klor och blöjor.
      En bebis stirrar på oss med ovanligt vaken blick och snuttar på sin mammas bröst. Blicken följer oss genom rummet, betraktar oss nyfiket och genomträngande från sin målade yta. I många av Embäcks bilder är det växande barnet centralgestalt. De vuxnas ansikten är mer svårgripbara, som vore de fullt upptagna av sina inre strider för att vara helt närvarande.
      I en målning håller en man armen om sitt barn och ler stolt, men armen får en plötslig kantighet som om en kraftig träbit gömde sig under tyget. Han blir mindre mänsklig och mer docklik samtidigt som det bortvända barnets levande värme blir mer påtaglig.

Tiden rör sig och bebishändernas mjuka, rundade handflator möter till slut gamla och sträva fingrar. Ytliga blodådror slingrar sig under huden. Rosa, lila och turkos ger lekfull kraft till dessa målade inzoomningar och parallella spår.
      Blicken rör sig ut och in, fastnar i en detalj för att sedan landa framför en avlägsen och öppen horisont. I ett skimrande landskap vilar en flicka med huvudet i solvarm sand. Scenen badar i ljus och genom flickans slutna ögonlock måste ljuset te sig alldeles lysande orange.
      I två av målningarna dyker en dödskalle upp som ett memento mori, men den landar inte som en dyster påminnelse om alltings slut, utan som en livsbejakande uppmaning. Kanske är det barnen som vet hur världen verkligen ser ut, och det är deras förmåga att betrakta allting såsom förtrollat som vi nu ges tillgång till.

Utställningsvy © Jonatan Kummel (klicka på bilden för hög upplösning)

I galleriets inre rum löper barnets eufori vidare genom Jonatan Kummels energiska bilder. I en blandning av tecknad nostalgi och färgstark feberdröm hoppar och sprätter målningarna på sina uppspända ramar. Det är en formbar värld som skapas här, där nya portaler öppnas och leder oss vidare. Det är pilligt, köttigt och mekaniskt på samma gång och tempot är snabbt som ett Nickelodeon-intro. Smått bekanta referenser till tv-serier och dataspel dyker upp, ändrar form, svänger och dras iväg mot en annan dimension.
      Färgen ligger tjock som kall ostdipp på sina ställen och trots den inbjudande estetiken, vägrar den vara helt insmickrande. Det intuitiva har fått regera här och med det ett slags välgörande optimism.

Det är något med galleriets planlösning och uppdelningen med det mindre rummet som gör det naturligt att även bildligt läsa det som ett “inre” rum. Lugnet som vilar över verken i det större rummet ökar intensiteten i det mindre vilket sätter extra press på det som visas där. I det här fallet blir övergången mellan rummen givande då båda bär på en livlighet. Den ena aktiv och explosiv, den andra mer dröjande på ett hemligt men hoppfullt vis. Bebisen blinkar till i solljuset och somnar i sin mammas famn.

Göteborg 2026-09-17 © Karin Holmer