Yvonne Larsson är hemma i granskogen. I tre stora målningar manar hon fram betraktarens impuls "här vill jag stanna och se". Vad rör sig bakom granskogsridån? Dofterna, ljuset, skuggorna, mörkret… allt är med, målat med en virtuositet som tycks sakna självmedvetenhet. Konstnären är den första betraktaren och sällar sig till oss andra när vi begrundar de små bäck-blänken i skogen i "Vägen bort". Eller ljusstrålen som verkar snudda vid grenarna på sin diagonala väg genom gammelskogen, kanske från en fullmåne högt ovanför. Vi ser tätt, torrt grenverk som tycks orubbligt, likgiltigt. Sådant kan människor också lida av och det går inte att utesluta att Yvonne Larsson ibland tar intryck av livet utanför skogen.

Utställningsvy © Henrik Eriksson (klicka på bilden för hög upplösning)

Henrik Eriksson visar en svit målningar i olja på aluminium – "a place without a postcard". Här handlar det inte om vykort, utan om motsatsen, ett ständigt undflyende motiv. I sviten finns oftast ett starkt ljussken eller ett lugnt vatten med växtlighet på ytan i många fall som en rund ram. Svitens dominerande blå färg motsäger varken den ena eller andra synen. Sviten andas rastlöshet, att gripa något – inte nu, men i nästa målning, i nästa. Fast den enskilda bilden är inte underordnad; varje bild är i sin egen rätt.
Vegetationen ligger lugnt kring den större eller mindre öppningen i motivet, öppningen i världen, i medvetandet, i impulsen eller i viljan, kort sagt, att utforska öppningens mening inom "livets ramar".
     Jag tänker på naturfilosofen Herakleitos, som för 2 500 år sedan konstaterade, att tillvaron består av förändringar. Han betraktade floden och skrev: Du kan stiga ned i samma flod två gånger, men det är aldrig samma flod. Det känns rätt bra att se Henrik Erikssons svit som om du aldrig möter samma ljusa öppning två gånger.

Kenneth Håkanssons landskap i blyerts och akryl är mörkt tonade och små till formatet. Jag ser avstånd till motivet som i minnesbilder. Brattforsen tycks ha upphört mitt i flödet, och i utsikten Mot Helsingborg har landskapet lagt sig till rätta efter ett antal resor på motorvägen. Det landskapet känner vi igen och är inte svårt att "förstå". Det är nog så vissa minnen ser ut när de stått ett tag i människors ateljé, sorterats och vissa arkiverats tills vidare.

Jädraås 2026-06-12 © Niels Hebert