Du slinker inte bara förbi ett porträtt av Lucian Freud, det omsluter dig, drar in dig och kräver din uppmärksamhet. På något märkligt sätt lyckas konstnären krypa väldigt nära de han avbildar. Måleritekniken kan liknas vid det grova handlaget hos en skulptör som just gett sig i kast med ett stycke lera. Det måste vara tuffa tag för att något alls ska hända, för att essensen hos den avbildade ska kunna komma i dagern.

Quince on a Blue Table, 1943-44, opd, 37 x 58.5 cm © Lucian Freud. Foto: The Lucian Freud Archiv (klicka på bilden för hög upplösning)

Med Louisianas stora retrospektiv (som är ett samarbete med National Portrait Gallery i London) öppnas dörrarna även till konstnärens teckningar och grafik – som förärats ett utrymme i paritet med målningarna. Därmed backar också museet bandet, till ungdomsårens 1940- och 50-tal där just teckning och grafik dominerar framför måleriet (som växer fram som konstnärens främsta medium först på 1960-talet). Motsatt måleriet är de tidiga teckningarna utpräglat eleganta med stilistiska kopplingar till 1900-talets surrealism och nysaklighet (och Picassos tidiga tecknade porträtt).

Med detta framstår det i förstone som att Louisiana begett sig ut på onödigt djupt vatten, att existensen av det tidiga riskerar att kunna ursäktas bara av mognaden i det som komma skall (vilket ibland händer med retrospektiver). Det var ju trots allt som målare han gjorde sig ett namn. Men icke! Ungdomsårens teckningar är allt annat än ofullständigt trevande förlagor till målningarna. Intention och motivval är förvånansvärt moget redan när konstnären är i tjugoårsåldern. Detsamma gäller den avslöjande approachen till ett ansikte eller en människokropp – och den ofta förekommande anonymiseringen.
      Konstnärens första fru, Kitty Garman, avbildas således inte i eget namn utan som Girl with roses medan poeten Pauline Tennant reduceras till A Girl. Samma anonymisering kännetecknar hans självporträtt. På Louisiana blir det uppenbart att detta inte handlar om en konsthistoriskt betingad distanserande objektifiering. Tvärtom, är det en del i konstnärens önskan att ge skjuts åt ärligheten genom att framställa den porträtterade som ett tomt blad.

© Lucian Freud. Foto: Lousiana

När Lucian Freud sedan fortsätter tecknandet i hög ålder har skillnaden i de estetiska preferenserna, mellan det tecknade och det målade, ersatts av en parallellitet där stilen genomgående är en och samma.
      Tråkigt blir det aldrig med Lucian Freud – och med Allt är porträtt lyckas Louisiana ge ytterligare ett förklarande ljus till Freuds konstnärskap. För den som tidigare fattat tycke för konstnären genom att nosa i ett hörn är utställningen på Louisiana förfärligt synd att missa.

Humlebæk 2026-06-22 © Martin Hägg