Fabriken i Bästekille visar ett rikt urval av Allan Friis efterlämnade livsverk i ett tematiskt upplägg. Han valde att slå sig fram på den skånska konstscenen med Malmö i centrum. Till att börja med ställde han ut med den Malmöbaserade gruppen Imaginisterna. Under 1950-talet hittade han inte bara det surrealistiskt inspirerade besvärjande drömska bildspråket utan också drivet att experimentera.
      Under sin sjuttio år långa skapande verksamhet prövar han skiftande tekniker och material, även collage, skulptur och film. Där ringar stopp-motionstekniken och dubbelexponeringar in människans åtrå och begär med mer humor och lekfullhet än i den övriga produktionen.

I det rika urvalet med över 300 verk märker vi en pendling mellan fantasins bilder och samhällsengagemang som bottnar i oron över det som sker i världen – allt från konsumtions- och övervakningssamhällets framväxt och Vietnamkriget till att konstnärerna tvingas till att bli egenföretagare. Imaginismen övergår i science fiction-liknande rymdbilder och gåtfulla målningar med möbelkonstruktioner. I 1970-talets svartvita samhällskritiska verk blir realismen det bildspråk som formulerar propagandistiska budskap. Det är människorna i staden som intresserar honom, aldrig naturen.

Utställningsvy © Allan Friis, Foto: Kristina Maria Mezei (klicka på bilden för hög upplösning)

Allan Friis experimenterade i olika format, gärna mycket stort i både målningar, teckningar och tuschlaveringar. Eller också i små ”testbilder” för att pröva ett uttrycks bärkraft och skapa ett slags visuellt alfabet. Han målade slätt och täckande, knappt att penseldragen syntes, och i en matt återhållsam färgskala. I sina teckningar smekte han fram volym och ljusets skiftningar. Tuschlaveringarna omvandlades till affischer, han kallade dem fotografik och de såldes i bokkaféer i hela landet.
      Allan Friis har testat många grafiska tekniker. Under 1990-talet gjorde han stora svartvita linoleumtryck, tydligt inspirerade av den danske grafikern Palle Nielsen. Friis skapade volym och rum genom täta rytmiskt upprepade ristningar kring teman som våld, motstånd och utsatthet.

Bäst tycker jag om hans möbelmålningar – storslagna rebusar, klassiska och visionära på samma gång – liksom 1990-talets små linoleumtryck som bygger på klotter. De fångar både handens rörelser och det omedvetnas flöde. Dessutom finns det en portion av igenkännande i den stora målningen Panelen där unga kvinnor iklädda 1970-talets populära, mjuka velourdress sitter bredvid varandra och trivs tillsammans.

Bästekille 2026-06-12 © Kristina Maria Mezei