Nu rör man sig på marknivå i Daniel Jensens målningar. Skalan är obestämbar och upp till betraktaren att bestämma. Med oljekritor och akryltusch slinter och ristar målaren fram sina intuitivt verkande skisser. Kapriser och ingivelser är älskade ord för målare att beskriva detta förhållningssätt och visst är det spännande att borra sig mentalt inåt med sina tentakler av färg.
      Man skulle kunna låta sig invaggas att det är en vältrampad målarstig från 1950-tal och framåt som Daniel Jensen följer. Men ser man tillbaka på hans utställningar så har han nått fram till sin musicerande naturlyrik längs andra spår. En slapstick-artad och gatusmart figuration reagerade man som skribent tidigt för. ”Trashig” skulptur som fick objekten att verka som vilt svingande eller lätt berusade personager passade väl in i ALP Peter Bergmans val av konstnärer, galleriet där Daniel Jensen debuterade.

Utställningsvy © Daniel Jensen (klicka på bilden för hög upplösning)

Under senare år finns den direktheten i tilltalet kvar om så i en mer drömsk eller meditativ förpackning. Det är särskilt intressant att studera skalan i målningarna. I de mindre slitsas och nöts stiliserade grenverk och torrt reflekterade ytor fram på ett vis som påminner om en skogspromenad. Man stöter på fri passage, motståndskraftiga hinder och trappformer att smita uppför.
       I de större målningarna, samtliga har en som det verkar opreparerad bomullsduk som grund, går det inte att färdas inåt i bildrummet. I stället uppstår pulserande möten med en motspänstig existens, som inte varslar om vilket perspektiv som är att föredra. Du kan som motpart ikläda dig såväl fågelns hamn som inta grodans kväkande hopp.
        Vet man om att det finns skulpturer och teckningar i ateljén som skulle ha ackompanjerat utställningens tilltal, vecklar även en värld ut sin resa som likt ormen biter tag i sin egen svans. Ser fram emot att möta även objekt, skulptur och teckningar vid nästa tillfälle.

Stockholm 2026-09-17 © Susanna Slöör