För oss som följt Richard Johansson sedan den första utställningen på Galleri Magnus Karlsson 1996 utgör de verk han nu visar en rejäl överraskning. I alla fall till en början. Borta är det färggranna och folkloristiska, likaså de populärkulturella referenserna. Istället har galleriets två rum fyllts av små skulpturer i linoljebränt gjutjärn placerade på socklar klädda med ett äggskalsvitt tyg. Det ser bokstavligt talat tungt och allvarligt ut, nästan lite sakralt, istället för kul och färggrant frodigt.
      Men när man tittat mer noggrant känner man ändå igen sig i Johanssons bildvärld. Det är bara mindre yvigt. Den där känslan av outsiderart är intakt, även om man vet att det är en utbildad och i konstvärlden etablerad konstnär. Det mesta ser ut att vara skulpterat men här finns också avgjutningar av föremål, som stolsben, vilket närmar vissa skulpturer till assemblage.

Ibland är det rakt på sak, som en stiliserad krukväxt betitlad Till alla mödrar. Eller en realistisk stövel med titeln Till minne av Annie Oakley (en amerikansk prickskytt, död 1926). Att det vid mitt besök stoppats ner blommor i stöveln är lite kul men stör egentligen den monokroma helheten. Den fikusväxt som getts plats i en kruka med dekor - Torparens kruka - är däremot logisk och osäkrar distinktionen mellan konst och konsthantverk på ett tidstypiskt sätt.

Installationsvy © Richard Johansson. Foto: Galleri Magnus Karlsson (klicka på bilden för hög upplösning)

Intressantast i mitt tycke är de lite surrealistiska verken. Som Fabrikören, ett plommonstop med skorsten och rök, och Smålandshusar, en beriden soldat och ett hästhuvud som får mig att associera till Picassos Guernica. Fastnar också särskilt för bysten av bluesartisten Howlin’ Wolf, det skulle kunna vara en träskulptur av Bror Hjorth (som själv figurerar i verket Bror Hjorth diggar jazz). Att det blir väldigt snyggt när originalmaterialet kan anas i det släta gjutjärnet ger bonuspoäng.

Det finns en grafisk stringens i skulpturerna. Likt siluetter eller materialiserade teckningar. Men det är i tyngden, svärtan och det lite brutala i gjutjärnet som kvaliteten ligger. Om man vill går det att dra paralleller till Fredrik Wretmans små bronser som just nu visas på Artipelag. Även om Johanssons och Wretmans konstnärliga uttryck är olikartade.
      Trots att jag kan sakna färgerna och det mer populärkulturella draget i de tidigare verken måste jag applådera detta kliv åt sidan. Det fördjupar och berikar konstnärskapet och gör mig nyfiken på nästa steg.

Stockholm 2026-03-27 © Dan Backman