Det flyter, putar och hänger. Svällande manliga magar och kön fyller bilderna på väggarna, kroppsnära och aggressivt vid första anblick. Både motiven och färgskalan slår direkt mot hornhinnan och gör det svårt att vika undan, samtidigt är det i detta kvardröjande som bilderna öppnar upp sig. Mitt i det raka och råa finns en ömsinthet, en brydd och varm hand som styr alltsammans.

Intill två porträtt av Nordkoreas ledare Kim Jong-un med slipade, vassa tänder hänger ett porträtt av en hund med stora sorgsna ögon. Det hoppar och växlar genom målningarna, hojtar och viskar om vartannat. Det hela hade kunnat bli visuellt övermäktigt men utställningen är återhållsamt hängd och verken får plats att andas. Svartvita och blyertsgrå bilder varvas med de mer färgintensiva och skapar ytterligare pauser.
      Den gula och röda färgen har bearbetats snabbt och blött över ansiktet, det blåa i håret har blandat sig med det gula, rinner nerför pannan och samlar sig som en stor mörkgrön fläck över näsan. Under ligger munnen som en rosa och inflammerad öppning. Ansiktet med sitt lätt tillskruvade leende flyter i sin turkosa omgivning som en nyss utsläppt ande ur flaskan. Spår av svart tusch löper genom denna och många av de andra bilderna, små gester där handen har fått löpa, fri från tanken.

Installationsvy © Jukka Korkeila (klicka på bilden för hög upplösning)

Former frigör sig långsamt ur lagren av färg, som tunna slöjor rör de sig över ytan, ur det kroppsliga mot det själsliga. Rosa, orange, turkos. Som pilspetsar tar färgerna genvägar in i kroppen och känns. De har agens och liksom kropparna i bilderna bär de på en dubbelhet av aggression och följsamhet. Som att de aktivt söker följsamheten men hindras av sin egen buffliga natur.

På fönstren i det större rummet sitter svarta former uppsatta på glaset, som missiler är de riktade ut mot himlen och ler käckt mot oss med sina smiley-ansikten. Det finns en underliggande ström av något hotfullt, en krypande jakt efter dominans som förtydligas genom återkommande porträtt av diktatorer och världsledare. Ett pumpande våldskapital med erekta missiler, infantilt riktade som i en försenad trotsålder. I Korkeilas bilder framträder detta oförutsägbara som vågor mellan det groteska och det bekanta. Med tuschlinjer avtecknar sig Kalle Anka och Musse Pigg bland penisar och ansikten, lite skeva och härjade men igenkännbara lik förbannat.
 
En naken manskropp står i ett svartvitt upplösningstillstånd. Färgen flyter som tät svart rök över hans ansikte och händer, maktlös men stadig står han där under ett olycksbådande moln. Nakenheten blir mänsklig och självutlämnande. Verken pumpar på, ett efter ett, utan att bli tungt. Humorn och självdistansen är det som för in ljuset. Den lilla penisliknande varelsen som försiktigt letar sig upp med förfärad blick i en av bilderna blir oväntat hoppingivande. Den har på något vis trotsat kroppen den är förankrad i och ska söka sin egen lycka. Det är svårt att kuva en fri själ och det är väl just vad Korkeila är. 

Göteborg 2026-02-10 © Karin Holmer