På en utställning med Beth Laurins konst är det som att stå mitt i en lektionssal med väggar fyllda av undervisningsmaterial. Schematiskt tecknade former – av och till ackompanjerade av korta förklarande anteckningar: ”Väggens dragningskraft är så stor att bitar, delar, lossnar i förväg”, ”Jag vill göra ett rum (utan magneter)”.
       Bland hennes figurer utkristalliseras en som särskilt frekvent, den där en figur sträcker ut sig ur ett cylinderformat rör. Annat kan vara fyrkanter ställda mot varandra eller spiraler som klättrar upp mot skyn. 
       Allt hos konstnären synes på så sätt fångat mitt i ett matematiskt-fysikaliskt utvecklingsstadium, en (kanske lysande) idé fångad i sista stund (innan minnet gjort processen kort). Gärna på ett papper som bara så där råkat finnas till hands – kanske avrivet ur ett skissblock, med rivkantens hål i behåll.

Magnetrum, fyra skisser, 1967 © Beth Laurin (klicka på bilden för hög upplösning)

Beth Laurin föddes 1935 vilket gör henne jämngammal med exempelvis Peter Dahl, Erland Cullberg och Lena Cronqvist. Alla därmed skolade på Konsthögskolan någon gång på 1950- eller 1960-talet. Det är inte oviktigt för att förstå den pedagogiska kraften i Beth Laurins lika enkla som snabbt nedtecknade former och textmeddelanden. Bilden av (eller tron på) möjligheten av att finna den avskalade kärna ur vilken allt det komplicerade sedan är tänkt att växa fram. Beth Laurins estetik synes ha byggd denna på grundforskningens principer, på den lekfulla mix av konst och vetenskap som inte så sällan förekommer under efterkrigstiden. Det är väldigt kraftfullt men också lätt nostalgiskt.
       Men fullbordan då? En final där schematiken får sin upplösning i ett vetenskapligt statement eller en tredimensionell skulptur (eller en byggnad)?

Symptomatiskt nog är det just cylindern med den utkravlande figuren som landat i tre små skulpturer i svartbemålad brons. Detta vid sidan av utställningens andra skulptur: ett slags oändlighetsfigur av en lång och hoptvinnad metalltråd i vilken en liten svart kula är fäst (är det virrvarret runt en atomkärna som jag bevittnar?)
      Annars vore det fel att efterfråga skulpturen som teckningens hägrande mål hos Beth Laurin. Visst är teckningen ett fryst ögonblick men som sådant också något färdigställt, ett (nödvändigt) stopp på vägen innan det storartade men stela hade tagit vid.
     Utställningen på Galleri Thomas Wallner spänner över en lång tidsperiod, från 1954 till 2006. Helheten är förvånansvärt härligt enhetlig och ”laurinsk” trots tidsspannet.

Malmö 2026-04-16 © Martin Hägg