Mörkret har osökt lagt sig över de stora pappersarken. Ödsliga platser i våt snö, artificiellt upplysta av gatlyktor och avlägsna fönster. Vi vandrar i tystnad genom dessa uppmålade scener, förbi villakvarteren, husvagnen och bensinstationen, och man känner den kalla luften, ser dimman av utandningen. Det bor ett sönderfall i bilderna, nästan omärkligt långsamt sker det. Man får syn på det när man rör sig helt nära penseldragen och den skrovliga ytan. Den en gång flytande färgen har dunstat och dragit sig tillbaka, kvar finns det torra, det matta och djupa. Så lätt akvarellen flyter och så tungt de mörka pigmenten lägger sig.

De stora pappersarken hänger okonstlat på väggarna, fastsatta i hörnen med vita spikar. Det är skönt att se de hela arken med sina fransiga kanter, känna enkelheten i materialet. Det är bara vatten, pigment och papper.
       En interiör framträder i en av målningarna, någtn slags industrimiljö där ljuset tränger sig in genom en plastridå och lägger sig över ett vattenfyllt golv. Rummets bord, maskiner och slangar nås av samma varma ljus och metallen blänker till. Materialiteten är framträdande, likaså hänförelsen i det belysta. Hos akvarellen finns ljuset i det kvarlämnade, i återhållsamheten hos det blottade papperet.

Utställningsvy © Lars Lerin (klicka på bilden för hög upplösning)

Ljudlös och stilla ligger natten i några av målningarna, men längre in i rummet möter vi en annan sorts tystnad. Här framträder ett krigslandskap där rasmassor täcker marken istället för snö. Bilden av kriget, det ständigt närvarande men ändå så avlägsna. Urblåsta huskroppar står trötta intill varandra. Ljuset är inte artificiellt här, utan ett dimhöljt solljus kommer uppifrån och breder ut sig som en pelare genom bilden och tvingar mörkret ut mot sidorna. Över bilden ligger en handskriven text, spegelvänd och oläslig. Det handskrivna återfinns i flera av bilderna men då bara som några rader, här fyller den istället hela ytan. Kanske är det viljan att uttrycka det obeskrivliga, där orden i all sin obegriplighet får representera just det och lämnas stumma i sin vilja.
 
I anslutning till denna målning hänger en annan, som en länk till resten av utställningsrummet. Här trängs pärmar och böcker i en hylla. Det är något slags arkiv, hyllor fyllda med byråkratiska kvarlämningar och här finns ju också orden, men inkapslade och dunkelt förvarade. Målningen jordar på något vis betraktaren med sin vardaglighet och den behövs som en övergång mellan bildrummen.
      I flera av målningarna finns en dubbelexponering, tågfönster som reflekteras i landskapet eller en husfasad som en hägring över himlen. Det är världen betraktad sekundärt, genom reflekterande glas. Vi vänder på så vis aldrig blicken direkt mot det betraktade utan håller oss på avstånd, försiktigt men vaksamt.

Göteborg 2026-03-12 © Karin Holmer