I Norden intar den Osloboende Frida Orupabo en absolut särställning både till tematiken, med uteslutande svarta människor i centrum, och till den konsekvent genomförda collagetekniken. Men hennes verk har egentligen inget med nationalitet att göra, desto mer med humanitet och rasrelaterade övergrepp. Men man bör inte missa det lekfullt experimentella mitt i alla dessa uppförstorade fragment av foton från Internet och koloniala arkiv. Utan denna konstnärligt grafiska formkänsla skulle förmodligen tematiken snarare försluta än förmedla.

Visst finns längtan efter att se de stora ihopnitade collagen frihängande i lämplig lokal; de har en sådan fjärilslik lätthet, mitt i det stundtals nattsvarta. Men ramning är trots allt helt förståelig, med tanke på hanterbarhet och verkens skörhet. På Frida Orupabos stora utställning på Bonniers Konsthall 2024 visades de då aktuella verken i en mer installatorisk form, öppnare och mer konfronterande. Men Orupabos bilder är trots allt så starka att de tycks klara vilken presentationsform man än väljer.

Angry, 2026 (vä) och Wipe Your Tears, 2026 (hö) © Frida Orupabo (klicka på bilden för hög upplösning)

Den historiska kopplingen, återblickande till dadaisternas uppror mot fascism och borgerlig instängdhet, är tydlig och har nämnts tidigare i samband med Frida Orupabos bilder. Men här finns också senare referenser vad gäller collagetekniken från 1970-2000-tal, exempelvis till Linder Sterlings och Mickalene Thomas bilder (visade på Hayward Gallery i London 2025 länk>>).
      Men Frida Orupabo använder sig naturligtvis av en helt annan tematik än dessa, då återkopplingen från kolonialismens avtryck är så påtagligt hos henne. Collagen är både lekfulla och kreativa, men samtidigt provokativa på ett rakt och uppdaterat vis. Det är ju en skrämmande tid vi lever i nu med rasism och fascism på stark frammarsch världen över. Det gör Orupabos relativt intima och stundtals nästan privata bilder så smärtsamt aktuella.

Men trots den dagsaktuella svärtan finns här också vägar in via den humana empatin. De "uppklädda" kvinnofigurernas karaktärer förmedlar en tydlig känsla av inre stolthet och medveten skönhet. De intar olika poser som i dans, rörelse eller flykt. Men de blir ofta avbrutna av drastiska störningsmoment, som exempelvis av en kloliknande hand på en höft, eller doktorns handskbeklädda undersökning av det troskskyldiga lilla barnets munhåla.

Stockholm 2026-04-24 © Leif Mattsson