Samaneh Reyhani möter publiken med en vägg av brons. Fallande spett har förankrat sig uppåtsträvande ur jorden. Redan här mot blommande syren framgår Reyhanis speciella förhållningssätt mellan bild och poesi. Precis som många bildbärande konstnärer inser hon att poesins precision uppstår när verket i sin samtidighet bär på (minst) en motsättning. Den momentana pendlingen som uppstår mellan verk och betraktare omsluter alla inneboende möjligheter och låter dem således uttryckas momentant exakt.
       Det är den molande tonens verkan som är avgörande för upplevelsen av verket. Den går att åstadkomma i skrift, vilket inte minst mystiker och poeter ur alla traditioner vittnar om. Men bilden är alla skapelsers moder, vilket Samaneh Reyhani har en särskilt utvecklad lyhördhet inför.

Sabâ © Samaneh Reyhani	Servenaz © Samaneh Reyhani

Reyhanis eldslågor bär vanligen sin flammande tyngd i trä eller sten. Här hos Carl Eldh höjs temperaturen och nu är det den blåa tonen som strävar slingrande upp mot sitt mål. Blått skulle kunna stå för en fysiskt effektivare förbränning men hos Reyhani symboliserar den också duvans blå vinge (kaboud). Tyngden bär således den behandlade stenen fjädrande lätt, eller om den nu förgasas utan synlig rök.
       Insmugen bland Eldhs gipser finns porten till den blomstrande trädgården mot mörk grund, som Reyhani även visade hos Cecilia Hillström Gallery 2024. De växande stammarna med kraften riktad nedåt finns även installerade i den stora ateljén. Till stöd har en bur av strålrör byggts upp som en efemär ställning. Den flyter in emellan gipsernas teatrala gestikulerande.

Tilltalen mellan Reyhani och Eldh är påfallande olika, man får se dem som en tillvarons disparata delar som ändå samsas i sitt gemensamma rum. I Rotundan står Tooti, ett omslutande helt, rymmande sagan om papegojan som gjorde sig fullt passiv för att bli fri. Den sammanfattar väl det credo som så konsekvent genomsyrar Samaneh Reyhanis konstnärskap.

Stockholm 2026-06-02 © Susanna Slöör