Jenny Saville (f. 1970), som fick ett gigantiskt genombrott direkt efter konststudierna på 1990-talet, nämns ofta som en av de absolut viktigaste målarna i samtida brittisk konst. Särskilt gäller detta skildringarna av den mänskliga kroppen som en behållare av kött, hud och hull. I ett brutalt förlösande måleri som går bortom stereotypa skildringar av kvinnlighet, och i kolossala format, bryter hon ner alla förutfattade meningar om förmenta skönhetsbegrepp eller ytlig perfektion. Hennes skildringar från 1990-talet är, förutom att de är målartekniskt briljanta i en neorealistisk stil, också starkt provokativa och ifrågasättande. Men på frågan om hon ser det som ett politiskt ställningstagande att skildra människan, och särskilt kvinnor, så brutalt som hon gör, svarar hon undvikande.

Utställningsvy © Jenny Saville (klicka på bilden för hög upplösning)

Så var kommer då Jenny Savilles stora intresse för klassiskt måleri i kombination med ett samtida uttryck där färgmassorna ligger i pastosa lager över hudpartierna? Själv hänvisar hon till Tizian och Rubens. Men betydligt närmare hennes samtida kultursfär har vi Francis Bacon, som bör ha varit en stor inspirationskälla vad gäller fragmenteringen och den collageartade uppdelning av ansikten och kroppar under hennes 1990-talsmåleri.
      Sen är det svårt att bortse från Lucian Freuds expressiva porträttrealism som ju håller en så central position i brittisk efterkrigskonst. Frank Auerbach och Leon Kossoff har säkert också haft en viss frigörande inverkan för Jenny Saviiles senare måleri där hon liksom skulpterar fram huden genom tjocka drivor av oljefärg.

På 2020-talet tar Jenny Savilles måleri en än mer drastisk form rent tekniskt. Färgintensiteten ökar och det expressiva draget accentueras – ibland ända tills de tjocka färgmassorna tycks leva sitt eget liv i ytplanet. Jenny Saville börjar också alltmer använda sig av oljekritors höga och torra kolorit för att göra färgaccenterna i hudskikten i det närmaste artificiella som koloristiska kontraster.
      Men hon släpper aldrig den tekniska kontrollen över målningarna. Som klassiskt skolad återkommer hon alltid till tilltron till själva seendet – alltså inte till kopierandet av platta fotografier, som ju blivit så allmänt förekommande idag bland konstnärer som vill "måla snyggt". Just därför lever hennes målningar ett mer oförfalskat liv och har en väsentligen mer hållbar framtid. Här finns inga tricks eller knep som skymmer uttrycket.

Utställningsvy © Jenny Saville ) (klicka på bilden för hög upplösning)

Även om de gigantiska, utelämnande och brutala porträtten är det som Jenny Saville är som mest känd för i konstvärlden så arbetar hon även med andra tematiska ämnen. I hennes serier av känslosamma pietà-målningar, ibland med raserade hus i bakgrunden, anknyter hon till en mer samtida omvärld så som vi möter den i dagens nyhetsmedia. I vad mån det är avsett att läsas politiskt eller har ett mer allmänmänskligt syfte är svårt att avgöra; Jenny Saville är ingen agitator eller politisk aktivist. Däremot talar hon engagerat i intervjuer om den symbios som är så viktig där de kvinnliga egenskaperna hos mannen och de manliga hos kvinnan fullkomnar könen. Detta går också delvis att läsa in rent visuellt, om man så önskar, i exempelvis i Ruben's Flap (1998–99).

Det är också i pietàbilderna som männen återkommer, de som sporadiskt figurerade i de stora 1990-talsmålningsarna. Här får de tjänstgöra som bärande och stöttande element, oftast i bildens centrum – kanske ett slags kristusbärare i överförd form.
     I pastellerna och teckningarna kan man se ytterligare variationer på temat kropp – eller att "se kroppar genom kroppar" som Jenny Saville uttrycker det. Hennes svepande men högst exakta kol- och pastellstreck har med all rätt jämförts med Willem De Koonings. De är rytmiska, exakta och så väl avvägda och graderade att tanken också löper till tecknarvirtuosen Raphael, hundratals år tidigare. En koppling som Jenny Saville säkert inte skulle motsätta sig.

Venedig, 2026-05-20 © Leif Mattsson