www.omkonst.com anmäler:
Benets tid och den blindfödda
Bianca Maria Barmen, Galleri Magnus Karlsson 21/8 - 20/9, 2003
Text: Birgitta Eriksson - Lähdet

Bianca Maria Barmen visar för andra gången sina skulpturer på Galleri Magnus Karlsson. Galleriet nås genom en halvtrappa ned vilket i Bianca Maria Barmens utställning får en specifik mening genom den påtagliga nivåförflyttningen. Trappan är det fysiska mellanrum, pausen, som vi påtvingas för att uppfatta och mentalt förberedas på att ta emot det som väntar oss.

Vy över delar av utställningen © Bianca Maria Barmen

Skalan i figurerna och scenerna skiftar på de tre vita, låga bord Bianca Maria Barmen dukat. Borden är inbjudande med sina konkreta, vita, modellerade skulpturer. Att föra in luft under tidsscenerna är välgörande, den lätthet det skänker åt dem får mig att associera mer till det himmelska än det jordiska .
Vi leds först att röra oss genom rummet i den bredare vänstergången förbi borden i riktning mot den blåviolettgrå målade fondväggen som genom sin färg upphör att vara yta och omvandlas till en rymd utan början eller slut.

Hunden står där, autonom, på sin stapel av bröd vänd bort mot väggen. Den utstrålar i sin hållning ett allvetande om det som utspelar sig omkring den, både om vad vi besökare gör och vad som händer på borden. En hel gestalt utanför tid och ålder.

Tidstrilogin på borden kommunicerar på olika sätt om det mytologiska, nuet och sinnlighet.
Gipsskulpturerna i sin komprimerade vithet och form är sammanställda till berättelser på avgränsade plattor. Skulpturernas ytor är blanka och feta av att ha polerats med talk.

"Observatorium" (detalj) © Bianca Maria Barmen

Staplarna av bröd i "Observatorium" har abstraherats till former som liknar porslinsisolatorer för elledningar. Ett undantag i den vita installationen är de kulörta trådarna i orange och gula garner som är lindade kring dessa former. De blir genom denna avvikelse starkt elektrifierade. Ärendet är öppet för associationer men eftersom de placerats som de enda formerna kring den puckelryggige dvärgen uppstår en ömsesidighet mellan sändarna och mottagaren. Vi uppfattar i förstone dvärgens deformering som ett lyte men känslan tycks förvandlas när kopplingen börjar fungera. Inne i puckeln finns alla hemligheter som mottagits och samlats och kanske är det som myten säger att om vi vidrör den eller låter oss vidröras kan det skänka oss lycka.

I naturscenen på det andra bordet, "Benets tid", reser sig en brödform till en jäsande stor kulle. Ett par träd som jag uppfattar som cypresser står uppe på kullen liksom en större cypressform som ett avståndseko nere på bordet. Den specifika trädsorten liksom skalskillnaderna i dem och kullen får mig att koppla till det toscanska landskapet som jag mött det i olika renässansmålningar. En groda sitter på brödkullekanten utblickande: ett fruset ögonblick fångat innan grodan hoppar vidare. Livsnärvaron i ett nu när allt är levande och av samma stoff.

"Den blindfödda" (detalj) © Bianca Maria Barmen

Bianca Maria Barmens akvareller kommer för mig som ett transparent sken hos den lilla gestalten i tredje bordets, "Den blindfödda".
Hela verket består av tre plattor sinsemellan anknutna genom att huset, trädet och barnet placerats centralt i en gemensam linje.
Den blindfödda sitter på ett öppet fält i plattan omgiven av fyra äggformade stenar. Den öppna horisontens fria sikt över alla plattorna/fälten motsägs av blindheten hos henne, slutenheten i stenformerna, trädkonen och den lilla hemliga och tillslutna huskuben.
Vad är det som får den blindfödda att vinkla sitt huvud som i ett lyssnade? Vad är det hon hör?

"Den blindfödda" (detalj) © Bianca Maria Barmen

Stockholm 2003-09-04 © Birgitta Eriksson - Lähdet

Länk till Galleri Magnus Karlsson

Tillbaka till startsidan för omkonst