www.omkonst.com anmäler:
Eteriska rum
Lars Englund på Galerie Aronowitsch 4/10 – 5/11, 2003
Text: Susanna Slöör

Lars Englunds konstnärskap fortsätter att vinna kraft ur fascinationen för klotets förmåga att forma eteriska rum. På Galleri Aronowitsch experimenterar han med sina genombrutna och öppet slutna former inför en uppvisning i stort format på Moderna Museet 2005.

"Utkast" © Lars Englund

ögonens oroligt längtansfulla sökande efter regelbundenheter har påverkat filosofer och konstnärer i tusentals år. Cirkeln, den mest fulländat likformiga formen, har befruktat vårt tänkande och utvecklat människans världsbild på ett grundläggande plan. Den fortsätter ständigt att utöva sin lockelse och starka påverkan på oss och vår konst. I Lars Englunds fall utmanas betraktaren att undersöka spänningen mellan det man ser och det man vet. I klotet kan en rad geometriska figurer skrivas in. De bildar ett skelett till den jämna hud som kan spännas över för att fullkomna rundheten. I Englunds fall är huden gjord av luft och formen sluts först i våra seende tankar. Vi kan således aldrig se denna eteriska hinna omsluta den fulländade globen, utan seendet måste ske med stöd av vad vi vet. Ett vetande eller förstånd som möjligen bygger på en medfödd drift att fullkomna figurer och rum. Vi förenklar eller sluter dem med hjälp av regelbundenheten.

"ø45 tråd" © Lars Englund

Lars Englunds perfekt utformade stålämnen som utgör de minsta beståndsdelarna i figurerna är alla lika i varje enskilt klot. Utifrån dessa skapas olika geometriskt mönstrade stommar till de fiktivt klotformade luftrummen. I vissa fogas den regelbundna pentagonen ihop med den liksidiga triangeln. I andra löper beståndsdelarna amok precis som i naturen och undlåter att perfekt beskriva de jämna formerna. Istället spritter ”nästanformerna” av det liv som våra sökande och medskapande ögon skänker dem. I klotet ovan, som skulle kunna vara en myras drömlika meditation över sitt spänstiga byggmaterial i form av tallbarr, sjuder det av vitalitet och livskraft. I andra är uttrycket närmast mekaniskt, som om den vore utformad utan organisk medverkan. I vissa fall blir man till och med fundersam över om figuren verkligen blir helt regelbundet klotrund. Finns det trots allt skevheter som smugit sig in bland de tillsynes perfekta mönsterverken? Eller försöker tanken göra uppror mot fulländningens sugande kraft? Undran växer inför den uppställning där kloten staplats huller och buller på gallerigolvet. Kan reglerna och upprepningen i vissa tillstånd och sammanställningar gå över i ett medryckande kaos?

Stockholm 2003-10-06 © Susanna Slöör

Tillbaka till startsidan för omkonst