www.omkonst.com anmäler:
Lek och djupaste allvar
Linn Fernström på Galleri Lars Bohman 17/5 – 19/6 2003
Text: Leif Mattsson

Med ett tiotal stora målningar och ett stort antal teckningar återkommer Linn Fernström till Galleri Lars Bohman efter det mycket uppmärksammade genombrottet år 2001.

"Sparvfiske" olja på duk, 145 x 187 cm, 2003 © Linn Fernström

Linn Fernströms målningar är i sanning episka. De anknyter till en mustig svensk berättartradition från Lim-Johan och Sven X-et Erixson till dagens episka målare: Hans Wigert, Lena Cronqvist och Jarl Ingvarsson. Hon vidarebefordrar på så sätt ett fruktbart målerisk uttryckssätt och fyller det med sina egna, många gånger makabra berättelser. Genom sin kraftfulla penselföring och sin rastlösa blyertsskrift övertygar hon i bild efter bild. Man sugs in i Fernströms gåtfulla bildvärld utan att kunna värja sig för de olika absurda inslagen.

De stora bildformaten inbjuder till ett kumulativt, collageartat bildspråk, där symboliska bildfragment samlas, tills målningarna fyllts med ett myller av mer eller mindre tolkningsbara inslag. Realismen i beskrivningen är påtaglig, till och med påträngande. Kroppsdelar blandas med dekorativa blomrankor och ballonger från ett barnkalas. Elefanter, rävar, apor, fåglar och råttor finner sig också väl tillrätta. Halshuggna huvuden av apor och av konstnären själv återkommer gång på gång - som ett slags memento mori - och fyller bilderna med en dubbelriktad smärta som kan föra tankarna till den mexikanska målarinnan Frida Kahlo. Som i Kahlos måleri blir symbolerna för smärtan ett instrument att tygla mardrömmarna och ett sätt att hålla döden på avstånd.

"Glaskupan" olja på duk, 192 x 196 cm, 2003 © Linn Fernström

Ofta blir avståndet mellan första intrycket av lekfullhet abrupt avbrutet av bildernas djupa allvar. Man överraskas av de absurda bildsammanställningarna liksom de många referenserna till klassiskt måleri. I "Glaskupan" sitter konstnären tillbakalutad med sitt eget avhuggna huvud i famnen och en fallosliknande glaskupa i handen. Två personer, varav en är ytterliggare ett alter ego, argumenterar livligt runt den vilande huvudpersonen. Här är Caravaggios måleri inte långt borta. Både det dramatiska perspektivet och kompositionens centrerade stramhet får en att tänka på dennes Emmausmålning. Vore det inte för den närmast uppsluppna färgbehandlingen hos Fernström, så skulle detta och flera av hennes verk kunna vara utförda för hundratals år sedan. För henne verkar konsthistorien och nuet vara lika levande. Caravaggio, Frida Kahlo och Lim-Johan blir Linn Fernströms samtalspartner i ett tidlöst måleri.

Stockholm 2003-05-22 © Leif Mattsson

Länk till Galleri Lars Bohman

Tillbaka till startsidan för omkonst