www.omkonst.com anmäler:
Det växande rummet
Eddie Figge på Liljevalchs 5/6 – 24/8 2003
Text: Susanna Slöör

Eddie Figges målningar växer oavbrutet och begränsas varken av dukens tvådimensionella yta eller fyrkantiga begränsning. En idé eller ett måleriskt infall sjösätts likt en sten som kastas i vattnet, där vattenringarna som bildas fortsätter att expandera.

"Drömmen om rymden" olja på duk, metallfolie, 1968. Privat ägo

Under efterkrigstiden växte en gren ut från den abstrakta expressionismen som brukar kallas informellt måleri. Eddie Figge ses som en svensk representant för denna riktning. Hon debuterade under 1950-talet och fick stor uppmärksamhet bland annat i samband med att Ulf Linde i regi av Riksförbundet för bildande konst utsåg henne till kritikerns val, med deltagande i vidhängande utställning 1962. Den informella konsten sökte sig bort från traditionens formella kompositionsregler och motivet var den upplevelse som verket framkallade i betraktaren. Brottet mot traditionen finns hos Eddie Figge, men hennes kompositioner kan knappast kallas regellösa. De bygger snarare på hennes egna principer. Konstnären har genom åren behållit ett konsekvent sätt ta sig an sina tematiska infallsvinklar. Hon har låtit sig inspireras av klassiskt grekiskt tankeliv (där skenet och skenets sken ställdes mot idéerna) samt sydamerikanska kulturer. Mest känd är hon nog för sitt intresse för rymden och skildringar av fysikernas forskning i frontlinjen i jakten på svaren till mikro- och makrokosmos gåtor.

Tre luftigt hängda målningar ur sviten "Rymdrummet" från 1962

Gestaltningen av alltets minsta beståndsdelar och relationen till en oändlig evighet har varit en fruktbar konstnärlig utmaning för Figge. På Liljevalchs har ett av de mindre rummen avdelats till hennes svit ”Rymdrummet” från 1962. Här framgår det tydligt med vilken kraft de till synes anspråkslösa målningarna fortsätter att växa utanför dukens rum. Hennes kompositioner är monumentala oavsett format och kräver ofta tomhet kring sig, vilket en glesare hängning ger. I de övriga rummen får man ofta försöka att begränsa sin lins till det enstaka verket, tänka bort grannarna, för att den enskilda målningen ska kunna klinga med full styrka. Hennes sätt att komponera tar rymden och tomrummet i anspråk genom att hon fiktivt skjuter iväg riktningar och ljusmassor ut från den faktiska duken. Leken med speglingar som fångar upp det omgivande rummets ljus och färger finns ofta med i form av infogade eller löst hängande tillknycklade metallytor.

"Rymdrummet V" olja på duk, koppartråd, 1962.
Tillhör Galleri Gunnar Olsson

Stockholm 2003-06-15 © Susanna Slöör

Länk till Liljevalchs Konsthall

Tillbaka till startsidan för omkonst