Exklusiv intervju med gallerist Gunnar Olsson oktober 2002
Text: Susanna Slöör

Om konstrummet

Den 21 november fortsätter Gunnar Olsson att visa konst på ny adress. Han öppnar sitt hem på östermalmsgatan 29 och gör om tre rum i fil till galleri. Först ut visas verk av målaren och skulptören Per Kirkeby.

Den nya galleriformen är ett experiment och projektet kommer att pågå under 1,5 år. Vad som händer sedan är inte värt att spekulera om. Men Gunnar Olsson framhåller att han aldrig kan tänka sig att sluta visa konst. Det är ett sätt att leva. Under det senaste året har han använt Konstakademin som utställningsrum. Senast visades akvareller av Kjell Anderson (se separat länk i arkivet).

-Det som driver mig är lusten att få visa upp det jag tycker är bra. Samtidigt tror jag att den traditionella galleriformen är förlegad. Det finns bättre sätt att skapa möten och kommunikation mellan konstnären och publiken.
Med dagens konstklimat har han tröttnat på att sitta i den vita kuben och stirra ut genom fönstret. Den rigida formen med tre-fyra veckor långa utställningar passar inte längre. Om jag förstår Gunnar Olsson rätt ogillar han dessutom genuint känslan av att uppfattas som en försäljare, som sitter i sin butik och väntar på kunden och att kritikern ska komma och skriva under vecka två. Han vill skapa utställningar för de insatta och intresserade.

-Jag sysslar med andliga ting. Även om det inte helt går att bortse från den materiella sidan, försöker jag låtsa som om jag står helt utanför. Det var inte den affärsmässiga delen av konsten som drog mig till ”branschen”.
Galleriverksamhet kan, enligt honom, aldrig baseras på ekonomiska kalkyler. Därför finns det ingen anledning att tappa modet bara för att måleriet uppfattas som ute i mediala sammanhang.
-Egentligen, vill jag vara så förtegen som möjligt om mina nya arbetsformer och mitt nya galleri. Kontakter med medier har jag aldrig varit mycket för. Vill de skriva om den konst jag visar får de själva ta reda på när och var den visas, poängterar Gunnar Olsson.

Det nya galleriet kommer i princip att vara öppet jämt för alla intresserade i nätverket. Däremot begränsas de fasta öppettiderna. Utställningsperioderna kan variera från en dryg månad till kortare ”event”-liknande möten. Flytten av galleriet till hemmet kan sägas vara en konsekvens av att alla, som intresserat följt Gunnar Olssons utställningar, vetat om att det vankats fest, och möjligheter att träffa konstnären på ett avspänt sätt, efter vernissagen i galleristens hem. Det var väldigt många som dök upp fem minuter före stängning.
-Min erfarenhet visar att det finns ett stort behov av att träffas socialt och få till stånd ett fysiskt möte mellan konstnären och publiken, säger Gunnar Olsson.

Om konstsamtalet |åter till början av artikeln|

Låt oss som älskar måleri träffas i nya sammanhang och diskutera med varandra. Gunnar Olsson, gallerist, menar att den seriösa offentliga konstdiskussionen i medierna oundvikligen är på väg ut. Istället kommer samtalen att föras i nya undanskymda nätverk
-Jag tror till och med att det kan vara bättre att dra sig undan från offentligheten. Strävar man efter att befinna sig mediernas rampljus är risken istället stor att man anpassar sig och säger saker som man annars inte skulle göra, säger Gunnar Olsson.

Han brukar tacka nej till att medverka i intervjuer, påpekar han, men gör ett undantag för Omkonst.
-Omkonst har en intressant form. Jag tror att nätet kan bli en bra mötesplats, där de verkligt konstintresserade kan komma till tals.

Det mediala konstsamtalet och speglingen av konstvärlden har förändrats markant under de tre decennier som Gunnar Olsson varit en del av den. Framförallt, menar han, har den seriösa konstkritiken alltmer hamnat i skuggan av okunniga redaktionella alster hopkokade av välbetalda marknadsförare. Den oberoende synen på uppdraget försvinner.
-Min uppfattning är att kollegernas ord väger tyngst för målarna och konstnärerna idag. Deras åsikter värderas högst och det är den kretsen man vill prata med. Det samtalet förs bäst om vi slipper bli utsatta för något som liknar svenskt mästerskap i konst av medierna.

Gunnar Olsson menar att bilden som författarna, Alexander Bard och Jan Söderqvist, målar upp i boken ”Nätokraterna” av ett närmast brutalt, infotopiskt framtidssamhälle, inte ligger så långt från verkligheten. Författarna gör enligt honom en skrämmande beskrivning av det manipulerade offentliga samtalet.
-Vi skall inte längre tro att vår verksamhet speglas av medier med integritet, intresse och kunskap. TV vill skapa attraktiv TV-underhållning och tidningar vill producera säljbara tidningar.

Dödsstöten för den intresserade och seriösa konstkritiken på tidningarnas kultursidor gavs i början av 1990-talet. Man skulle till och med som någon gjort kunna datera den till öppningen av Smart Show. Därefter har det skett en gradvis förskjutning av innehållet, enligt Gunnar Olsson. Kritiken har blivit en diskussionsform där skribenterna ventilerar sina egna ståndpunkter. Konstnärliga uttryck och utställningar väljs som lämpliga illustrationer och lyhörda konstnärer serverar underlag till replikskiftena.

-Men, jag har slutat irritera mig över hur konstdiskussionen förs. Min uppfattning är att konsten och måleriet mår bättre utanför dagens fokus.
De senaste åren har Gunnar Olsson träffat ett antal nya människor som upptäckt konsten. Det är gott nog.

Om konstpubliken |åter till början av artikeln|

Under Gunnar Olssons 30 år som gallerist har konstpubliken förändrats markant. Tidigare fanns en konstintresserad allmänhet som verkligen besökte utställningar.
-Idag består istället merparten av besökarna av konstnärer och de som vill bli etablerade konstnärer, som är ute för att se efter hur man gör.

Om den konstintresserade allmänheten stod för 90 procent av besöken på 1970-talet. Så har andelen sjunkit till 10 procent idag. Resten utgörs av folk i branschen. Vart tog konstpubliken vägen?

En anledning, som Gunnar Olsson ger, är att vi som lever i dagens mediesamhälle är utsatta för en långt större konkurrens från andra aktiviteter och förströelser. Det har skett en stor förändring sedan 1980-talet. Men samtidigt går intresset i vågor.
-Det ansågs direkt dumt att starta galleri 1973 som jag gjorde. Då sågs man som en kulturell hjälte som offrade sig för konsten. Drygt ett decennium senare uppfattades man som en smart typ som valt rätt bransch. Då hade en publik med välfylld plånbok, som var ute efter en god affär, hittat till gallerierna.

Han ser 1980-talet som kulmen på kapitalismen i den västerländska kulturen.
-Att den eran är över är skönt. De gallerister och den publik som blev kvar är de som är genuint intresserade av konsten. Samma publik som på 1970-talet.
Det visar att det måste finnas något i konsten som är så givande för människor att den inte påverkas av ekonomiska trender, påpekar Gunnar Olsson.
-Den insikten gör att jag fortsätter. Jag tycker om att sitta och se på målningar. I betraktandet uppstår något som inte går att sätta ord på, som är så värdefullt att det inte går att vara utan. Därför passar rollen som gallerist mig väldigt väl för i den får jag ha konsten omkring mig frikopplad från ägandet.

Stockholm 2002-10-29 © Susanna Slöör

Tillbaka till startsidan för omkonst