www.omkonst.com anmäler:
Bilden inom mig
Staffan Hallström på Kajsa och Olle Nymans kulturstiftelse,
Saltsjö-Duvnäs, 17/5 – 28/9 2003
Text: Susanna Slöör

”Själva irrandet efter min sökta bild finns liksom kvar i målningen och med i bilden på ett sätt som känns viktigt för mig. Ett fullföljt arbete är för mig egentligen en oerhörd förmätenhet.”

"Balans utan publik" olja på duk, 1970. Privat ägo

I citatet ovan av Staffan Hallström (ur Oscar Reuterswärds bok om konstnären i serien Bonniers små konstböcker från 1962) framgår det tydligt att man inte alltför lättvindigt kan sätta etiketten expressionist på en konstnär som visserligen ständigt är på jakt efter uttrycket, men som samtidigt är mycket medveten om att slumpen och den hastiga impulsen inte nämnvärt påskyndar den tid det tar för en bild att värka fram.

"Ingens hundar III" olja på duk, 1960/1968
Tillhör Norrköpings Konstmuseum

Staffan Hallström är aktad och älskad av många, men det är längesedan (1978) det gavs en möjlighet att se honom utanför museiväggarna. På Kajsa och Olle Nymans kulturstiftelse i Saltsjö-Duvnäs, utanför Stockholm visas under sommaren ett 20-tal målningar av denna intressanta konstnär. För många är han framför allt känd för sina många versioner av ylande hundar mot gul bakgrund. På den aktuella utställningen visas två versioner, som stockholmspubliken vanligen inte kommer i kontakt med. I den ena uppträder hundvarelserna som skriande ekon, fångna i en fågelbursliknande konstruktion. Släktskapet med Alberto Giacometti är påfallande och paralleller kan dras till dennes inburade varelser i lådliknande, skulpturala konstruktioner. Även i den trevande linjeföringen, i sökandet efter formen, finns en gemensam nämnare. För båda konstnärerna är omtagningarna viktiga för slutresultatet och att skaparprocessen tillåts leva kvar i det färdiga verket

"Hundar i burI" olja på duk
Tillhör Rasjösamlingen / VIDA Museum

Den lysande gula grunden återkommer ständigt i Hallströms bilder och bidrar till att skapa en stämning som är mycket särpräglad. Färgens intensitet förskjuter perspektivet och suddar ut referenserna till hur en atmosfär och ett rum normalt bör vara konstruerat. Effekten påminner lite om gotikens eller ungrenässansens guldgrunder som omringade innehållet med sitt gudomliga hänryckande eller förskräckande ljus. De intrikata skiftningarna mellan kallare och varmare gula toner ger färgen en extra pulserande verkan. I ”Balans utan publik” med figurerna som väger på var sin sida av en gunga, kombineras denna verkan med hävstångsrörelsen som vi läser in i motivet.

"Gunghästar i batalj I" olja på duk, 1964
Tillhör Rasjösamlingen / VIDA Museum

På utställningen visas flera exempel på Staffan Hallströms sökande och samtidigt precisa linjeföring. I flera fall finns referenser bakåt till älskade föregångare inom måleriet (Delacroix, da Vinci, Uccello), parat med Staffan Hallströms alldeles unika röst. Hans samtid hade dock vissa problem med att ringa in hans konst. Den gick vid sidan av och följde ett eget spår. Det gör att många av verken känns som om de skulle kunna vara gjorda idag, men ändå inte. Bilderna andas eftertanke och utstrålar den speciella känsla som ett väl genomarbetat och noga prövat motiv förmedlar. Utvecklingens gång finns bevarad i målningens olika lager och justeringar, som tillkommit ofta under en räcka av år. Denna långsamma skapelseprocess finns det sällan utrymme för i dagens rastlösa konstklimat.

Stockholm 2003-06-09 © Susanna Slöör

Tillbaka till startsidan för omkonst