www.omkonst.com anmäler:
Jag minns alla dessa tystnader
Samtal med Ebba Hammarskiöld som inleder en museiturné på Borås Konstmuseum hösten 2004
Text: Susanna Slöör

Se fler bilder av Ebba Hammarskiöld

Här följer några fragment ur ett samtal med Ebba Hammarskiöld. För att fånga detta unika konstnärskap bör man dock vända sig direkt till hennes målningar, fyllda av ljudlös musik. Måleriet klingar enligt henne vackrast näst efter tystnaden.

"Gul födelsedag" olja, 46 X 55 cm, 1995 © Ebba Hammarskiöld

Det dämpade ljuset en gråmulen novemberdag har en märklig förmåga att materialisera sig. Det känns som om en mörkaktig skugga tar form i luften runtomkring. Ebba Hammarskiölds målningar delar denna egenskap. I det ljus hon skapar materialiseras det osynliga. Doften, ljudet eller snarare tystnaden, känslan och insikten tar en form.
Ebba säger: Jag har två sätt att förhålla mig på. Att lyssna till det jag ser och att göra det osynliga synligt eller om det är tvärtom, jag vet inte. Att ständigt höra det som inte syns.

Jag mötte Ebba Hammarskiölds måleri första gången på en samlingsutställning på Waldemarsudde i mitten av 1990-talet och blev drabbad av den personliga röst som finns i hennes målningar. En röst, som inte bjuder på rättframma påståenden, utan som spelar med motsättningar. Hennes måleri kräver en insats av den som ser, att vara närvarande i detta pendlande tillstånd. Ebba Hammarskiöld värjer sig mot en övertolkning av hennes bildvärld och försöken att sätta namn eller förklara de ”symboler” exempelvis korset, trädet, glaset, solen, månskäran eller den egna signaturen som hon emellanåt använder sig av.
Ebba säger: Det är inte meningen att man ska förstå. Jag delar Tàpies inställning till korset. Jag är inte ute efter någonting. Vad betyder en svart sol? Den betyder ingenting, den är en form.

"Hallavara Hov" olja, 50 X 61 cm, 1994 © Ebba Hammarskiöld

Ebba fortsätter: Jag tycker om att sätta ord mot varandra, en målning kan innehålla två motsägelsefulla tillstånd – det går.
Hon kallar sig för en ”ordsnok med jaktinstinkt”. Jägarens instinkt för synliga och osynliga möjligheter kommer till utryck under målandet. Då pågår en ständig dialog mellan henne och bilden, som talar om vad den vill ha. Det konstnärliga arbetet utvecklar en instinkt för att fånga detta vad - lyhördheten för det aviga. Förmågan att se det omöjliga som en dag kan ges liv och existens. Att låta handen ta sig dit vi inte sänt den.
Titlarna är en viktig del av i Ebba Hammarskiölds målningar.
Ebba säger: Målningarna har inga arbetsnamn. När de är avslutade samlar jag sju målningar och ställer upp, det brukar dröja en halv dag innan jag blir riktigt tom i huvudet och orden kommer. Det är en lek, leken är mitt sätt att stå ut. Intellektet får spira, men jag behöver hålla det i schack.

Titeln ”Det femte väderstrecket” syftar på den riktning som blickar inåt. Ebba Hammarskiölds vilja är att hålla våra ögon stilla för att möjliggöra detta. Ingenting får dominera för att ögat ska få vila. Det finns en meditativ tanke bakom. Ett sätt att lära sig förstå, inte intellektuellt, men på det andra sättet. Bristen är drivkraften. Under åren har hon tränat sig i att släppa hjärnan fri och uppleva det undermedvetna under sökandet. Hon har utvecklat en ”objektiv” syn på tillvaron, en förmåga som hon menar går att träna upp. Objektiviteten innebär att man inte ständigt knyter värdeomdömen till det som visar sig och sättet det gestaltar sig på – till en färg, en form eller något annat. En frihet som nås utanför den personliga säkerhetszonen.
Ebba säger: Jag upptäcker att jag säger saker som jag aldrig tänkt på att säga.

I grunden finns ett behov av att döpa saker – att döpa luft. Hur målar man doften av lakan som smekts torra av luften utomhus? Hur gör man det med minsta möjliga medel?
Konstnären eftersträvar en återhållsamhet, en brist även i färgvalet.
Ebba beskriver: Jag har oerhört lite färg hemma. Jag använder fem tuber sammanlagt. Ju mindre färger desto större krav ställs på mig. Jag tvingar mig att få ut något även om jag bara har bruna äckliga färger hemma. Detta tvång är en igångsättare.
Hon brukar höja ett varningens pekfinger till sig själv. Om hon inte lyckas få in hela universum i den lilla koppen med till buds ställda medel så får man ägna sig åt något annat. Svårigheterna och hindren ger nya möjligheter att utvecklas. Hon tillägger dock ”att man inte får ta sig själv på för stort allvar, trots att det är så allvarligt att man nästan går under”.

Hösten 2004 inleds en museiturné med Ebba Hammarskiölds verk på Borås Konstmuseum. I förberedelserna ingår att gå igenom och ta ställning till en lång gärning.
Ebba säger: Jag själv vet vad som är sant. Jag är hård och objektiv mot mina bilder. Något annat vore outhärdligt sentimentalt. Jag är hård men känner mig samtidigt både ödmjuk och stolt. Jag ser hur jag har kämpat som en maratonlöpare och kommer ihåg allt arbete som under 20 års tid samlats i målningarna. Jag minns alla dessa tystnader.

Susanna citerar:
”Du skall ingenting mera se
än det som du sett
men blicka inåt!
Det mesta av vad du såg
Det såg du aldrig
Nu kommer det åter.”
(Gunnar Ekelöf)

Ebba citerar:
”Arbeta med det man inte har. Inte med det som utgör vår styrka och som är en illusion, men med vår svaghet som är vår öppning mot världen. Med allt det vi saknar.”
(Jean Bazaine)

Stockholm 2003-11-04 © Susanna Slöör

Se fler bilder av Ebba Hammarskiöld

Tillbaka till startsidan för omkonst