www.omkonst.com:
Tema seendet:
Hommage till formen
Text: Riber Hansson

Många tror att kameran registrerar form på sin ljuskänsliga film, trots att den bara noterar ljus och skugga. Eftersom våra ögon är enkla kameraliknande optiska instrument borde det förstås inte finnas några grundläggande skillnader i hur vi ser omvärlden, Det borde inte vara möjligt att förändra seendet med vilja eller genom övning. Men då det inte är ögat, utan hjärnan som ser, kan förmågan att se form variera från individ till individ. Formseendet är den inlärda eller hos vissa, lyckligt lottade, intuitiva, bearbetningen av den bild ögat uppfattar.

Men vad är då form? Ja, om det finns mer än en åsikt. Under postmodernismens glansdagar hävdade en av landets mer inflytelserika konstkritiker att form inte är ett empiriskt begrepp, utan "...emblemet för en påstådd kvalitet, vilken endast kan fastställas med subjektiva värderingar".
Ett sådant påstående leder till två slutsatser;

1) Den som förnekar denna kvalitet som varit konstens essens från grottmålningarna fram till vår tid måste rimligen vara oförmögen att se form, en som ser den bestrider väl knappast dess existens.

2) Formseende är ingen förutsättning för att bli framgångsrik som varken konstrecensent eller målare. Jag antar att koloristisk kvalitet kan verka påstådd för en färgblind person, liksom jag antar att en betraktare som inte ser form måste finna konst som bygger på denna fördolda egenskap ganska trist och kanske vänder sig till den konceptuella konsten, eller andra uttryck som vädjar till annat än seendet.

Modellteckning av Paul Cezanne

Näst skulpterandet är sannolikt tecknandet den aktivitet som mest närgånget undersöker formens väsen. Skissandet har varit en naturlig väg för de flesta konstnärer att undersöka formen och teckningarna avslöjar en konstnärs formkänsla. Att skulptörer brukar vara goda tecknare är en gammal sanning. Skulptörer sysslar uttalat med form. Också gamla målande mästares teckningar visar att de vanligen uppfattade formen väl, även om det inte gäller alla.

Vermeer, var en gåtfull mästare som inte lämnade några teckningar efter sig, men man kan väl knappast påstå att hans i övrigt suveräna målningar avslöjar någon speciell formkänsla. Zorn är ett annat intressant exempel, han visar i sina teckningar en klen formuppfattning som han i måleri och grafik kompenserar genom en häpnadsväckande känsla för valörer. Som på ett exakt exponerat foto fylls Zorns målningar med mängder av information, som får betraktarens öga att se en rikedom av form, där det finns bara ljus och skugga. Tydligast syns det i Zorns etsningar, som ju ofta är djärvt och temperamentsfullt rastrerade, handgjorda kopior av foton som fortfarande finns bevarade. Det är ironiskt att Zorn med sitt outvecklade formseende strävade med alla dessa svällande kullor medan hans samtida, Cezanne, med sitt uppdrivna formseende experimenterade med att lägga bakgrundens och förgrundens former i samma plan.

Modellteckning av Anders Zorn

Dagens måleri förlorar alltmer kontakten med modernismen som genom sin frenetiska nyfikenhet på formens hemligheter profilerade sig så starkt i förhållandet till fotot. Många målningar idag har fotots platta karaktär och fotoutställningar erövrar allt större delar av publikintresset. Västerlandets människor får många av sina starkaste upplever i andra hand, genom platta bilder istället för i direktkontakt med den tredimensionella verkligheten. Det är väl inte orimligt att detta flöde påverkar perceptionen även hos dagens utövande konstnärer.

Stockholm 2003-05-21 © Riber Hansson

Tillbaka till startsidan för omkonst