www.omkonst.com anmäler:
Ju högre klackar desto mer politiskt
Aktion av High Heals Sisters på Sergels torg 26/8 2003
Text: Johan Lundh

High Heals Sisters, "Stand Piece" i Fittja Centrum, november 2002

Tidigare samma dag har samma personer, Malin Arnell från Sverige, danskan Line S Karlström och norskan Karianne Stensland, eller High Heel Sisters, deltagit i ett seminarium på Kulturhuset som diskuterade konstnären som aktivist. Redan vid lunchtid samma dag hade de genomfört ytterligare en aktion där de bjöd in flickor, kvinnor, i alla åldrar att gå fram och tillbaka en bestämd sträcka över Sergels torg under en timmes tid. Aktionen avslutades med uppropet: Känna att vi äger platsen! En föredömligt enkel och på många sätt emblematisk aktion.

HHS bildades i mars 2002 efter att de två månader tidigare träffats på en vernissage i Trondheim. Så här beskriver Malin Arnell, som tog sin magisterexamen på Konstfack 2002, deras första möte: Står bredvid två andra. Vi märker och mäter likheter. över 41 i skor. över 178 centimeter långa. Vi har fyllt 30 år. Drar upp byxbenen. Hår. Detta möte skulle visa sig bilda utgångspunkten för ett mycket fruktbart samarbete som med oförminskad intensitet har fortsatt undersöka och undergräva såväl konstnärliga som samhälleliga strukturer. I fokus för HHS aktioner står frågor som rör kön, klass och konst. Eller som de själva utrycker det: Att ha eller inte ha tillgång till de privilegier som bestämmer vår position i samhället. Våra möjligheter att agera och interagera i det system som sätter gränser för den möjliga förändring som vi önskar. Deras repertoar har hittills bestått av återskapade "klassiska aktioner", vid sidan av helt egna, men inte mindre effektiva aktioner, både i det offentliga och i galleriets slutna rum. Att de valt att kalla sig för HHS tror jag ska ses som ett försök att återerövra de höga klackarna från den objektifierade, "ofarliggjorda", kvinnan samtidigt som det är ett utslag av deras humor och självironi. I november 2002 gjorde de en rad uppmärksammade aktioner under rubriken Art Holes i Galleri Lars Bohmans projektrum. De använde galleriet som en fast punkt för sina aktioner runt om i Stockholm vilka dokumenterades och sen visades upp för besökarna. Konsten är inte och har aldrig varit en verksamhet som står vid sidan av det övriga samhället. Förutom aktioner på stan gjorde de även en rad framträdanden för galleripubliken. I slutet av juni i år framträdde de som specialinbjudna gäster på det prestigefyllda ICA, Institute of Contemporary Arts, i London.

Men man ska inte låta sig förledas av det faktum att det är möjligt att ringa in deras nuvarande verksamhet. Ingen akt av motstånd får bli
självuppfyllande, självtillräcklig, då reduceras den till en pose som tömts på sin mening och subversiva potential. Det vore därför fel att se HHS framgångar som ett resultat av en tendens inom konstvärlden - där unga, politiska, konstnärer lyfts fram på bekostnad av deras äldre kollegor. De aktioner HHS gör idag har gjorts på olika sätt, på olika platser, i åtminstone trettio år nu och kommer att förhoppningsvis fortsätta att göras så länge de grundläggande patriarkala stukturer som sorterar människor efter kön (klass, ras och sexuell läggning) finns kvar. Den kamp HHS bedriver är en kamp som angår alla men som alltför få är beredda att bidra till. Men förändring är bara möjlig om du tror att den är möjlig. Förhoppningsvis kan HHS allvarliga men ändå självironiska aktioner bidra till att några människor får tillbaka tron på att man med små medel kan åstadkomma en stor skillnad. I så fall tror jag HHS har uppnått ett av sina främsta syften.

Stockholm 2003-09-07, reviderad 2004-03-26 © Johan Lundh

Tillbaka till startsidan för omkonst