www.omkonst.com anmäler:
Fabuleringskonstens mästare i färg
Jarl Ingvarsson, Uppsala Konstmuseum sommaren 2002
text: Susanna Slöör


Vadstena, 1995, olja på duk, 140X190 ©Jarl Ingvarsson

Få kan idag fabulera i färg som Jarl Ingvarsson. Med en skenbar lätthet hanterar han målarmediets olika kvaliteter. Här samsas enkelhet, komplexitet, banalitet, allvar, skämtet och den sentimentala känslosamheten. Han räds inget färgmöte och utnyttjar de yttersta motpolerna i valör och kulör. Han har också den suveräna förmågan att hantera komplexa färgklanger och balansera såväl mycket höga dissonanta kulörer som lågmälda. Men möjligen kan man påpeka att det här är en konstnär som inte intresserar sig i lika hög grad för mellanregistret eller gråskalan.)

Jarl Ingvarsson är enligt min mening en konstnär som begåvats med ett mycket säkert öga och intuitiv förmåga att utnyttja måleriet som uttrycksmedel. Det visar han fullt ut i sina bästa stunder. Tyvärr saknade jag exempel från hans genombrott på 1980-talet samt tidiga 1990-tals måleri i den ”retrospektiv” som turnerar runt i Sverige. Nu i sommar på Uppsala Konstmuseum. Men trots allt fanns där ett par suveräna exempel där han blommar ut som berättare. Han är gudabenådad målare som har förmågan att uttrycka sig förankrad i ryggmärgen.

I målningen ”Vadstena” samsas hela Jarl Ingvarsson målarkunnande. Han klarar som få idag att använda rena färg- och formkombinationer och skruva känsloläget högt utan att låta målningen bli för banal. Han är den vuxne som förmått att behålla och utveckla barnets fulla och oanfrätta självförtroende och lekfullhet. Detta högt eftersträvade självförtroende som alla konstnärer måste erövra och ständigt återerövra. Den konstnärliga utvecklingen är grym och följer inte en linjär uppåtgående rörelse. Perioderna då målarens motsvarighet till ord stockar sig i halsen eller till och med slutar att flöda spontant redan i huvudet är omvittnat plågsamma. Ofta handlar det om en nödvändig torka för att kunna förmå att klara att ta nästa steg i sin utveckling.

Men någon torka syns definitivt inte i målningen ”Vadstena”. Att Jarl Ingvarsson är katolik omnämns ofta i texter om honom. Men för mig som inte är insatt eller intresserad i närmare utsträckning av religionen är upplysningen inte viktig. En bra målning håller även om betraktaren inte kan utläsa innehållet eller det ”rätta” budskapet. Det ger konsthistorien flertaliga exempel på. Få kan tolka undertexten i äldre verk idag, det hindrar inte dessa från att vara mästerverk.

Vadstena kan mycket väl föreställa någon av heliga Birgittas syner. Den kan uttrycka någon form av kristen syntes med födelsen, döden och uppståndelsen i samma målning. Skildringen kan handla om extas och starka öververkliga upplevelser överhuvudtaget. Vilda riter och danser utförda kring elden eller guldkalven. Den kan vara ett extatiskt vulkanutbrott, som smittar av sig på himlen, återkastas och lyser upp jorden mot en fond av indigofärgad universell evighet.
Berättandet är tydligt även om innehållet för mig är dunkelt. Det spelar ingen roll. Jag uppskattar hans burleska fabulerande och förmåga att behandla innehållet. Exemplevis betoningen på Birgitta som sitter uppnålad som en klippdocka på duken med en ”eldgaffel” genom kroppen. (Är det en varning för att extasen i måleriet kan ha ett högt pris) I konstrast ser jag de små gråterskorna i milt rosa och vitt.

Att hela duken handlar om någon form av högt uppskruvat känsloläge tvivlar jag inte på. Den ilskna och skriande kombinationen av primärfärgerna gult och rött understött av orange slår mot varandra, skär som pisksnärtar i överkanten av bilden. Det skapar en mycket tydlig dynamik. Det kraftiga skenet återspeglas i bålet eller vad det nu föreställer i mitten nere på ”marken”. Det hela skapar ett vulkaniskt flöde och färgexplosion som ger det heta stämningsläget i bilden. Som klangbotten och motpol står det svartblå mellanplanet som horisontellt delar bilden. Färgackordet påminner om den tyska renässansmålaren Mattias Grünewalds skildring av uppståndelsen i hans Isenheimaltare. Men här syns också Emil Nolde, kanske till och med en drucken Carl Kylberg. Färgklangen med gult, rött och mörkt blå har ofta lånat sig till religiösa och extatiska känsloyttringar i bild.

De lodräta störarna i vitt, grått och svart i förgrunden håller tillsammans med motsvarande linjer ur eld och blixtverk samman de tre horisontella planen i bilden (marken, himlen och den eldiga evigheten). Deras rytm hjälper även till att producera flödet och rörelsen i bilden. Intensiteten i toppen och den klanglösa vitheten och gråa samt gröna ytorna i botten kontrasterar och studsar effektivt mot varandra. Det finns också en inåtgående rörelse i markplanet som bildkonstruktionen verkar vila på.

Stavarnas eller käpparnas, flammornas och solstrålarnas korsvisa rörelser och behandlingen av det infällda markplanet bygger på ett gammalt formgrepp. Det finns till exempel i ungrenässansmästaren Paulo Uccello triptyk om slaget vid San Romano. Ett verk där han utforskade det nya centralperspektivet olika möjligheter. Han lyckas inte integrera dessa helt, vilket gör sviten så bra. I Jarl Ingvarssons målning är vi snarare på väg tillbaka perspektiviskt till ruta ett i konsthistorien. Målningen innehåller alla utvecklingsfaser i konsten att hantera en bildyta. Men den böjer sig som den mycket tidiga konsten ofta gör för betydelserna och innehållet i bilden.

Stockholm 2002-08-03 ©Susanna Slöör

Tillbaka till startsidan för omkonst