www.omkonst.com anmäler:
Distans och berusat dubbelseende
Kristina Jansson, Galerie Aronowitsch 30/8 - 28/9, 2003
Text: Leif Mattsson

Excesser och mänsklig distansering går som en röd tråd genom Kristina Janssons målningar på Galerie Aronowitsch öppningsutställning för hösten 2003.

"M.I.B. II" olja 200 x 180 cm, 2003 © Kristina Jansson

Distanserade, kostymklädda män konverserar kyligt över sina drinkar och bildar samtidigt ett grafiskt, dekorativt mönster i svart, olivgrönt och rubinrött mot målningens gräddvita yta. Titeln M.I.B II ger vissa ledtrådar: ”Men in black”, myndiga män, betydelsefulla män, åtminstone i sina egna ögon. Eller är det bara en samling vanliga män som klätt upp sig till fest, sett ur ett oskuldsfullt barnaögas perspektiv? I nästa målning syns människor som ivrigt kastar sig över ett dignande smörgåsbord med en till synes aldrig sinande hunger. Den oortodoxa placeringen av denna målning i galleriets tak förstärker ytterligare känslan av absurditet. I en tredje målning tycker man sig som betraktare redan trätt in i ett berusat dubbelseende, då figurerna återkommer flerfaldigt bredvid varandra och gör fokuseringen i det närmaste omöjlig. Bilden föreställer en hallucinatorisk fest där excesserna denna gång är av erotiskt slag, allt projicerat på duken i ett svindelartat perspektiv. Det är som om Piranesi återuppstått med sina omöjliga rumsförskjutningar. Upp blir ned och vänster blir höger, då alla normala perspektivlagar satts ur spel.

Även färgen har i flera fall drivits åt det absurda hållet då Kristina Jansson låtit figurerna avteckna sig inverterade som på ett negativ. Detta skänker henne en frihet att otyglat experimentera med valörerna, när inget ”färgfacit” finns att tillgå. Och kanske ger det henne ytterliggare möjligheter att arbeta rytmiskt och dekorativt med människokropparna utan att hamna i realismens fällor. Hennes grova och lite kantiga penselföring bidrar också till att ge figurerna ett mänskligare drag i en ganska så kylig omgivning. Annars är sättet att beskriva gestalterna nog en tillbakablick på expressionismen och dess önskan att fästa en persons inre egenskaper (gärna diaboliska) på dess yttre skepnad. Figurerna bär således sin ”svarta sida” utanpå, som en klädnad och kan på inget sätt gömma den. Kanske är det så att Kristina Jansson använder spegeln och det inverterade perspektivet för att lyfta fram det absurda i det mänskliga beteendet.

Stockholm 2003-09-01 © Leif Mattsson

Tillbaka till startsidan för omkonst