www.omkonst.com anmäler:
Betraktaren som medskapare
Axel Lieber, Galleri Engström 8/11 – 3/12, 2003
Text: Leif Mattsson

Behovet av betraktaren som medskapare blir uppenbart i Axel Liebers utställning på Galleri Engström. Objektens slutliga syfte är en tvåvägskommunikation med dem som väljer att deltaga i processen.

"Min Konstruktiva Vardag" kartong och balsaträ, 2003 © Axel Lieber

Axel Liebers objekt tycks till en början stängda för betraktaren. Spretiga trådkonstruktioner och nedskurna kartonger ger ett intryck av en medveten minimalistisk hållning, en återhållsamhet i uttrycket och ett antikommunikativt uppsåt. Och i de flesta fall är objekten provokativt vardagliga som IKEA-stolar, basvaruförpackningar, TV-antenner och sockerskålslock. Småningom framträder Liebers förmodade avsikt som motsatt till slutenhet. Han önskar uppenbarligen kommunicera, men med gags och skämt. Objekten avdramatiseras med hjälp av titlarna och via betraktarens associerande. Utan denna tvåvägskommunikation är verken inte avslutade och deras form ofullständig. Greppet påminner om DADAs sätt att förhålla sig till konstnärlig estetik – skeptiskt och med stor distans – och där betraktarens egen historia kryddar verket.

En TV-antenn är översållad med tusentals bokstäver, urklippta ur olika förpackningar. Man igenkänner fragment av Kellogs flingpaket, Treo-förpackning, en bokstav från en tjugokronorssedel och så vidare. Således ett myller av kommersiella ”varumärken” på väg att sändas ut från detta objekt kallat ”On Air”. I ett annat objekt kallat ”Recycling Sculpture”, återfinner man ett antal strippade delar av IKEAs plastfåtölj ”VÅGö” vilka tillsammans bildar en fullt trovärdig konstruktivistisk skulptur – men bara på låtsas. I tre mindre konstruktioner av papp och balsaträ skapar Lieber något som liknar skisser till större verk, ett slags tredimensionella Mondrianmålningar, men återigen gäckar han oss. Objekten kallas ”Min Konstruktiva Vardag” och består av urklippta kartonger där bara några millimeter papp finns kvar längs kanterna. Tillräckligt för att man skall kunna läsa varumärkena på ett nästan retfullt orent sätt (för en konstruktivist vill säga). Tydligen är det viktigt för Axel Lieber att detronisera alla de konstruktioner som hotar att bli för ”seriösa”. Man skall inte kunna missta dessa små (och mycket vackra) skisser för att vara estetiskt påbjudna. Inte heller skall de gå att tas för ett slags reducerade minimalistskulpturer. Krokbenet är utlagt för dem som har dessa tolkningsambitioner. Ändå är det uppenbart att även det ursprungligen osköna kan te sig skönt vid ett senare möte med en publik. Och det är just det som inträffar med Axel Liebers objekt.

Stockholm 2003-11-10 © Leif Mattsson

Länk till Galleri Engström

Tillbaka till startsidan för omkonst