www.omkonst.com anmäler:
Extreme Passion?
Extreme Passion-Ung konst-Gatukonst-Bärbar konst
Utställning, workshops, debatter. Galleri 5, Kulturhuset 12 - 30/8 2003
Text: Johan Lundh

För många av dagens unga målare jag träffat är det mera naturligt att låta sig inspireras av den samtida gatukonsten än av konsthistorien. Det kommer därför inte som en överraskning att graffitin, eller streetarten, efter så kallad nolltolerans, nu träder fram på bred front inom såväl kommersiella gallerier som av samhället finansierade institutioner. Exakt samma utveckling skedde i New York för nästan 20 år sedan.

Foto: Kulturhuset

Graffitin var från början en av de tre hörnpelare som den svarta hip hop-kulturen stödde sig på. De andra två var rapmusik och breakdance. Från att ha varit ett subkulturellt fenomen trädde i början av 1980-talet hip hop-kulturen ut från förorten där den hade sina rötter och blev kommersiell. Det var en ohelig allians mellan fattiga svarta ungdomar som ville ta sig ur förortens misär och skivbolag och gallerier som sökte nya spännande uttryck att sälja till en alltmer blasé publik. Lite förenklat skulle man kunna säga att om rapmusiken skapades genom att man "samplade", dvs. stal delar av eller hela låtar, så byggde graffitin på att man skulle erövra stadsrummet genom att måla "tags" och "pieces" olagligt och därför under pseudonym. Givetvis skapade detta rubriker i tidningarna, hetsiga debatter och krav på hårdare tag mot dem som ägnade sig åt graffitin. Durkdrivna personer inom kulturetablissemanget insåg dock rapmusikens och graffitins kommersiella potential och gav musikerna skivkontrakt och målarna separatutställningar på fashionabla gallerier. Från den första generationen graffitimålare var det främst två som tog steget från gatans anonymitet till konsthistorien: Keith Haring och Jean-Michel Basquiat. Streetart är ett något yngre begrepp som härrör från mitten av 1980-talet och är mera svårdefinierat än graffitin. Men trots att det har ett delvis annat ursprung än graffitin sätts ofta likhetstecken mellan de båda fenomenen. Idag är streetart nästan synonymt med en olaglig konstnärlig intervention i det så kallade offentliga rummet. Exempel på några som bland annat arbetat med streetart är mediaorienterade och dekonstruerande konstnärer som Jenny Holzer och Barbara Kruger.

I veckan öppnades utställningen Extreme Passion med svenska och utländska graffitimålare och gatukonstnärer som David Feucht, Adams, Tiger, REA, Heja Rabbitboy!, Loesje, mfl. på Kulturhuset i Stockholm. Detta hade varit helt otänkbart för bara två år sedan, när Birgitta Rydell var Kulturborgarråd, men nu tycks alltså vinden ha vänt. Kanske upptäckte man från makthavarnas sida att nolltoleransen inte minskade intresset för graffitin utan snarare ökade det och dessutom gjorde utövarna till martyrer som ansåg sig bli straffade för sin vilja att uttrycka sig. En viktig orsak till att man från samhällets sida verkar beredd att problematisera graffitin var uppmärksamheten kring utställningen Stockholm Underground 2002 och Martin Burgos utställning "Världens vackraste brott" på östermalmsgalleriet Gummessons hösten samma år som visade att det fanns ett stort intresse för graffitin som konst. Själv ser jag en sådan attitydförändring som bra vilket inte betyder att jag försvarar olagligt måleri och vandaliserande av vare sig privat eller allmän egendom. Vi måste i högre grad än tidigare skilja på graffitins estetik, som omfattas av många unga konstnärer, och på den vandalisering som sker i dess namn. Jag är dock ytterst medveten om, att det finns en inbyggd paradox i graffitin som jag berört tidigare och som det inte går att bortse ifrån: "Äkta graffiti" har alltid varit och är olaglig skadegörelse. På utställningen Extreme Passion har dessa kriminella element tonats ner för att istället ge plats åt mindre aggressiva och mera estetiska och humoristiska uttryck men likväl med politiska undertexter. Här har curatorn Anna Ekholm, som också var ansvarig för Stockholm Underground, sammanställt en rad olika uttryck som affischer, t-shirts med tryck, graffiti, klistermärken, foton, installationer, etc., men som har det gemensamt att de tidigare har setts på tunnelbanetåg och husväggar än på utställningar. Inom ramen för Extreme Passion visas också en till stora delar dokumentär utställning om Stockholms Skinheads, A.C.E., vilken tycks malplacerad i sammanhanget och dessutom ger mig obehagliga associationer. Den är i och för sig intressant men borde inte ha visats på en utställning om graffiti och streetart. Utställningen går under devisen: ”Det mest extrema, är att våga vara sig själv”, men det är en formulering som faller platt till marken eftersom det mesta som visas är förvånansvärt lamt i jämförelse med den graffiti och streeart jag sett tidigare.

Är då en utställning värd ett besök? Ja, men inte för att det som visas där känns oerhört angeläget utan för att det är nödvändigt att förutsättningslöst ta del av dessa uttryck för att först därefter bilda sig en egen uppfattning. Att avfärda en rad subkulturella uttryck utan att ens bemöda sig om att se dem är intellektuellt ohederligt. Efter utställningsbesöket känner jag mig dock lika kluven till graffitin och gatukonsten som någonsin tidigare. Men kanske kan Extreme Passion, tillsammans med de många debatter och workshops som ska genomföras under utställningsperioden, hjälpa till att rensa debatten så att vi hädanefter när vi ser liknade utställningar kan bedöma själva uttrycket, vad konstnären vill förmedla, och inte enbart diskutera huruvida det är vandalism eller konst.

Stockholm 2003-08-14 © Johan Lundh

Länk till Kulturhuset

Tillbaka till startsidan för omkonst