Insänt till www.omkonst.com:
Den som är med mig är mot mig
Johan Lundh skriver om Francis Picabia
Text: Johan Lundh

Ju mer jag tar del av någonting av eller om fenomenet Francis Picabia (1879 - 1953) desto mer fascinerad blir jag. Han började som postimpressionistisk målare men övergick snart till att bli en ständig provokatör av allt och alla för att på 1920-talet börja måla något som bara kan uppfattas kitschiga porrbilder, de så kallade monsterbilderna och parodier på abstrakt måleri. Jag medger dock att i alltför stora doser är även Picabia tröttande, men aldrig tråkig. Hans styrka är att han aldrig låter sig ringas in och definieras. Men hans misstro utsträckte sig inte bara till konstens och litteraturens uttrycksmedel och konventioner utan mot själva kärnan i vår självuppfattning och uppfattning om världen; språket. Hans intellektuella tillhörighet torde således vara den (extrema) nominalismen som implicerar att allt som existerar är unikt och därmed ojämförligt. Denna uppfattning delade han med vännen och kollegan Marcel Duchamp som inte heller ville kännas vid några egenskaper eftersom de enbart uppkommer i jämförelsen. Dessa tankar faller tillbaka på bland annat Nietzsche som de båda hade ett intensivt förhållande till. Med ett sådant synsätt blir varje påstående om världens verkliga beskaffenhet högst tvivelaktigt, för att inte säga omöjligt.

"Reglerna är emot undantaget, jag tycker bara om undantaget." (FP.Yttranden.)

"Conversation" parafras av Picabias bild från 1922 av Johan Lundh

Vari består då det förment unika i hela hans uppenbarelse? Jag tror inte att den kan göras med mindre än att man förbiser det viktigaste - varje individs unicitet vilken alltid undandrar och överskrider varje
beskrivning. Genom att påstå att någon eller något är på det ena eller det andra sättet gör man sig blind för dess ojämförliga unikhet och den utmaning den innebär. Detta måste inte uppfattas som något suspekt eller mystiskt utan pekar bara på alla språks bristfällighet. Varken den talade, skrivna eller målade beskrivningen av världen är tillräcklig eftersom den bygger på konventioner och allmänbegrepp. Språket leder med andra ord bort från verkligenheten istället för att blottlägga den.

"Moralen gör människan mindre, människan gör livet mindre..."

"Jag förklär mig till människa för att ingenting vara."

"Livet har bara en form: glömskan."

Modernismen präglades av det ständiga uppbrottet och det gjorde Picabias liv och gärning också. Han brukar även räknas till avantgardets centralgestalter. Samtidigt är han den som, vid sidan av Duchamp tydligast ifrågasätter dess fundament. Det var också därför hans verk fick förnyad aktualitet i och med det postmoderna genombrottet. Trots att det i år är femtio år sedan han dog är han mer aktuell än på länge, t.ex. med en stor retrospektiv på Musée d´Art Moderne, Paris, tidigare i år. Hans återanvändande av existerade klichéer och stilar, hans gränslösa omåttlighet i allt han företog sig tycks mig mera tidsenlig idag än den kan ha gjort på 1920-, 30- och 40-talen. Picabias frustande ord- och bildbegär tycks mig förebåda såväl Andy Warhol som dagens kannibalistiska nihilism. Han är ett barn av sin tid samtidigt som vi idag kan uppfatta honom som ett barn av vår egen. Men trots, eller tack vare detta framstår Picabia idag som än mer gåtfull och gäckande än någonsin tidigare. Vi vet aldrig var vi har honom och försöker vi oss på att finna svaret på gåtan hamnar vi snart i en återvändsgränd där åtminstone jag tvingas revidera mina uppfattningar om både konsten och livet.

"Slutet är någonting nytt, jag är det nya medlet."

Stockholm 2003-07-28 © Johan Lundh

Picabias yttranden är översatta från Franska av Lasse Söderberg och återfinns i Moderna Manifest, nr.1, sammanställd av Gunnar Qvarnström. (Almqvist & Wiksell Förlag, Stockholm 1973).

Kort om Johan Lundh: Född 1980 i Nyköping. Går första året på Konstfack, institutionen för konst. Har dessförinnan gått på Grafikskolan i Stockholm samt läst filosofi i Linköping.

Tillbaka till startsidan för omkonst