www.omkonst.com:
Målarens kammarspel
Leif Mattsson på Galleri Kavaletten 30/11 - 17/12 2002
Text: Curt Barv

Vi skrev tidigare att Leif Mattssons utställning lämnas okommenterad eftersom han tillsammans med mig driver Omkonst. Därför är det med stor glädje som jag publicerar en artikel om utställningen som konstnären Curt Barv har sänt in på eget initiativ.
Susanna Slöör/redaktör

"Hållplatsen", olja, 2002 © Leif Mattsson

Vad är det som gör bra måleri bra och dåligt måleri ointressant? En svår fråga, kanske omöjlig att besvara.
Carl Kylberg skrev i en anteckning att en tavla kan förklaras till nittionio procent men det är den hundrade som gör den till ett konstverk.

Den irrationella faktorn, så svår att infånga men eftertraktad av alla tiders målare. Det som får verket att lyfta och bli något mer än materia kan inte kommenderas fram. Snarare som vid ett fågelbord, locka med goda förutsättningar, rätt förberedelser så kanske den sällsynta gästen lockas fram. Leif Mattsson lyckas ofta. Han förmår vara både ödmjuk och härskare på sin egen färggård dit vi andra nu får sällsynt tillträde.

Leif Mattsson är en klassisk målare såtillvida att han arbetar i en koloristisk tradition där färg och form är mål och medel för uttrycket och inte idén. Det betyder inte att idé saknas men den tillåts aldrig att dominera över det slutliga färguttrycket. Mycket händer under resans gång och Leif Mattsson är inte rädd att ändra sin idé om målningen så kräver. Många av hans målningar är ärrade kämpar som säkerligen varit nere för räkning både en och två gånger, men som genom koloristisk blodtransfusion rest sig och transformerats till segrare.

Vad föreställer då målningarna, finns något motiv? Leif Mattsson vill hålla bilderna öppna så länge som möjligt anar jag. Formens absoluta nollpunkt, en kub eller rektangel får bli det ankare som hindrar färgäventyret att driva iväg mot kaos. Alltså; en ordning att hänga upp ett ljus på. Rektanglar dyker upp prövas och försvinner, förvandlas till huskroppar, övermålas ibland brutalt eller förses med en subtil färgdimma och sjunker stilla inåt i bilden.

"Högkvarteret" och "Tystnadens hus" © Leif Mattsson 2002

Lättköpta färgackord avvisas utan sentimentalitet. Rumslighet skapas likaså genom några ”boxar” som får en spartansk huvudroll i målarens kammarspel. Några små gråockra målningar är nästan helt berövade sina beståndsdelar, kvar står bara minsta möjliga tecken för en blek stadsbildning, men just därför märkligt stabila och sällsamt vibrerande. Tomrummen i bilden, den negativa formen utnyttjas mycket raffinerat och samtidigt med stor enkelhet. Hus blir åter kub, blir färgform, någon slags boning eller färgskelett.

Man känner Stockholmsdisets olika atmosfärer i flera målningar, eller solens efterklang i ett landskap, men bara nästan för Mattssons målningar föreställer inte landskap. De föreställer måleri, idén om ett måleri eller kanske om ett ljus i måleriet och, i förlängningen, om ett tillstånd. Leif Mattsson mediterar och reflekterar över sakernas tillstånd, med konstnärlig ekonomi och skulle, föreställer jag mig, kunna instämma med Ekelöf: ”det jag vill ha sagt står skrivet mellan raderna”. När jag kommer ut på gatan hör jag inom mej målningarnas musik.

Stockholm 2002-12-04 © Curt Barv

Kort om Leif Mattsson: Född 1954 i Göteborg, bosatt i Stockholm. Utställningar i urval: Galleri Argo 1986, Galleri 54 (Göteborg) 1991, Konstnärshuset 1990, Galleri Svenska Bilder 1993, 1995, Galleri Doktor Glas 1997, Galleri Kavaletten 1984, 1988, 2002.

Mer bilder på Leif Mattssons hemsida

Tillbaka till startsidan för omkonst