www.omkonst.com anmäler:
Barockängelns fjärmande lyftkraft
Margareta Renberg på Konstakademien, Salarna 22/11– 21/12, 2003
Text: Susanna Slöör

”Det finns en lucka i världssmärtan, genom vilken de säregna faller oavbrutet och evigt; en kropp som faller genom iakttagbar rymd, berövad försvinnandets avskildhet; som om avskildheten, som obönhörligt drar sig undan, genom själva sitt fjärmandes lyftkraft tvingade kroppen till en evig nedåtrörelse, men på samma fläck, och ständigt i blickfältet.” (Djuna Barnes, ur ”Nattens skogar”)

"Barockängel I" 2003 © Margareta Rehnberg

De lånade orden hjälper mig att komma åt den vibrerande klangen i bröstbenet som Margareta Renbergs måleri efterlämnar. Det finns många utlagda trådar att börja nysta i på den rika utställning som nu visas på i salarna på Konstakademin. Här, i denna tolkning, görs rum för den musik som konstnärens målningar av ”barockänglar” väckt till liv, där en måleriets genetiska kod har trätt i dagen. På Uffizigalleriet i Florens hänger ett porträtt av påven Leo X med två av sina kardinaler utfört av Raphael. Påven är klädd i karmosinröd sammet. En skärmlös huvudbonad prydd med smal vit pälsbräm omsluter den mäktige mannens köttiga ansikte. Rödheten i klädet blöder i ögonen. Kontrasten är stark mot de stillsamma hudtonerna i det välmående ansiktet som antydningsvis är på väg att förlora mannakraftens form.

"Vilande" 2001 © Margareta Renberg

Den värdighet och tyngd som Raphaels porträtt utstrålar har femhundra år senare tagit plats i Margareta Renbergs målningar. Makten, mannen och den specifika berättelsen är borta. Återkallat är den struktur eller form som förmår att framkalla dessa reflektioner. Målningarna har tillförts ”sitt fjärmandes lyftkraft” som utlöst en rörelses frysta och eviga gest. En blick mot den inre evigheten lik den som Maria från Magdala frånvänt ger i George de la Tours barockmålningar. Även hos honom ställs hudens svala yta mot klädedräktens röda färg symboliskt mättad av en het inre rodnad. Stillheten, värdigheten, tyngden och integriteten färdas över generationer, återföds och ges nya roller och innebörder.

Margareta Renbergs hudnära former dras ut och fryses i rörelser mot olika gravitationspunkter. Hon försätter betraktaren i en delvis annorlunda position än föregångarna gjorde. Avståndet till tittskåpet har krympts ihop. Det känns som om den smekande rörelsen som återspeglas i de tygliknande draperingarna som slingrar sig runt hennes former likväl kunde förnimmas av min egen hud. Precis som Margareta Renberg själv skriver i katalogen: ”Det finns så många möjligheter till förnyelse inom spännramarnas snäva ramar att vi knappt börjat pröva alla möjligheter.”

Stockholm 2003-11-25 © Susanna Slöör

Länk till Konstakademien

Länk till Galleri Mariann Ahnlund
(Galleristen Mariann Ahnlund leder arbetet med
den aktuella utställningen på Konstakademien)

Tillbaka till startsidan för omkonst