www.omkonst.com
Konsten som avstånd                       text: Riber Hansson

Konstens historia har alltid vimlat av årtal och epoker. Kanske låter den sig i stället beskrivas i avstånd. I en betraktelse på avsevärd distans till den etablerade konsthistorien ger jag mig ut på jakt efter den metaforiska sträckan mellan konstnärens bild och hans motiv.

Dagens konst är för svår knorrar vernissagebesökarna och lämnar gallerierna med lädret hårt igenknäppt runt kontokorten. Kanske "Dagens konst" i alla tider varit lite svår. Kanske knorrade betraktarna också med kalla fingrar krökta om kollekten när "det västerländska måleriets fader" Giotto di Bondone moderniserade sin tids religiösa måleri. Han bemästrade sin tids konst mer totalt än någon annan någonsin gjort, skriver Cennino Cennini några årtionden efter Giottos död, Cennini föddes 1372. Halvtannat århundrade senare hyllar Giorgio Vasari Giotto för att han befriade måleriet frän dess "bysantinska absurditeter", och ger också exempel på sådana; glanslösa ögon, spetsiga tår, tunna händer och frånvaron av skuggor. Giotto tillförde, skriver Vasari, behagfulla huvuden och vackra färger och närmade sig ett naturligare utseende hos figurer och draperingar, han arbetade med förkortningar och införde känslouttryck som skräck, hopp, vrede och kärlek. Giotto började med andra ord att avbilda och ledde därmed in det europeiska måleriet i en rörelse vars ideal hette naturalism och bilddjup, och betraktade sanningen om bildens två dimensioner som begränsningar, okunnighet och valhänthet.

Målningarnas uttryck förändrades från vittnesbörd till berättelse när Giottos efterföljare synade människorna allt närmare och vissa såg makt medan andra upptäckte mänsklig skröplighet. Avbildningens anonymitet försvann, egenskapen som underlättat för betraktaren att meditera över motivets underliggande budskap. Motiv=Drivkraft, bevekelsegrund, syfte, nödvändighet, ämne, tema, ide. Objekt. Konstnärens förmåga att under sitt arbete simultant fokusera på motivets olika aspekter samtidigt är förutsättningen för att verket ska få den egenartade komplexitet som skiljer det från vardagsföremålen. Det egentliga motivet förvaras, dolt och ordlöst i det målade objektet, men är, för en mottaglig åskådare tillgängligt som abstraktion, känsla och idé.
Däri skiljer sig inte dagens konst från den bysantinska som Giotto bröt sig loss från, men det är ingen cirkel som slutits, i stället har motivet från sin plats, ouppnåelig för allt utom själen, långsamt närmat sig konstnären och den målade bilden.

Vid förra sekelskiftet trängde det igenom till dukens framsida till samma rum som konstnären, fortsatte vidare i samma riktning, för att i dag från en plats bakom konstnärens rygg peka över hans axel som en uppfordrande teori. Under resans gång har motivet genomgått ett otal förändringar och dessutom en total förvandling under den kaotiska närkampen med konstnärer och publik under den modernistiska revolutionen i början av seklet. Före modernismen är alla konstnärer berättare, modernismen karakteriseras av att den inte illustrerar.
Men det finns skillnader i berättartraditionen, hos medeltidsmålare som Duccio och Giotto är berättelserna fyllda av hemligheter och antydningar, magi och andlighet, till skillnad från det senare oljemåleriet som försöker efterlikna verkligheten. När realismen i det europeiska måleriet ökar, förstärks motivets trovärdighet som objekt, men nog tär det på kraften att övertyga som idé? Så pass att budskapet måste förstärkas med litterära metoder där målningarna får illustrationens roll. Bilderna blir illusionistnummer, underbara konstruktioner, betraktaren slås av häpnad över trollkarlarnas totala behärskning av både medium och uttryck. Men realismen fördriver också illusionen av en idealiserad värld, och de konstnärer som finner en form för att berätta mer än vad som syns på dukens yta firar triumfer i både konstnärlighet och artisteri; van Eyck, Leonardo, Dürer, Velázquez, Rembrandt, Vermeer, Goya. Listan kan göras lång över namn som har förvandlats till magiska formler.

Med impressionismen kommer motivet i sin vandring så nära att motivet stympas och delar av det hamnar utanför bildytan som på närgångna foton. Georges Seurat kryper in till mikroskopisk nivå och målar groteskt uppförstorade pigmentkorn intill varandra. I Paul Cezannes målningar minskar ibland bildrummets djup till det obefintliga. I hans sista akvareller ligger bakgrunden i nivå med förgrunden och några av Sainte-Victoire-målningarna gränsar till den analytiska kubismen. Pablo Picassos glödande blick hittar de komprimerade resterna av motiv och bildrum och han lyfter dem till dukens framsida. När Braque och Picasso förkastar de sista resterna av illusionism i den syntetiska kubismen är gränsen passerad. Vägen ligger öppen för modernismen.

Motivets olika aspekter har till dess inte enbart varit målarnas egna. När motivet nu till slut helt råkar i händerna på konstnärerna börjar de omedelbart experimentera och plocka sönder det i sina synonyma beståndsdelar som de i ständigt nya konstellationer fyller sina verk med. Resultaten går ibland från den ena ytterligheten, som enbart objekt, till den andra, som uteslutande idé. Att öppna en konstbok över 1900-talet är som att drabbas av en naturkraft.
Konstnärerna väljer fritt sina uttryck, deras nya självständighet frigör en flod av kreativitet, de skapar outtröttligt i kraftfull uppfinningsrikedom, ständigt överraskande sig själv och andra med nya kombinationer, spontant och lekfullt experimenterande. Bristen på ramar gör ibland att fantasin sprids ut och blir tunn och osynlig och möjligheternas mångfald förorsakar någon gång skruvade och konstlade resultat.
Konceptkonst, objektkonst och installationer har i sina sofistikerade labyrinter ibland härbärgerat pinsamt banala tankegångar. Att de unga ska bryta mot etablissemangets traditioner har i sig blivit en tradition.

Idag utgör de yngsta konstnärerna själva etablissemanget och några stormar barrikaderna genom att uppsöka det allmänt förargelseväckande, i stället för det konstnärligt provokativa, som skulle slå mot dem själva.
Konstpubliken som förväntas rasa mot de utställda verken mumlar bara generat och misstroget. Men konstpubliken litar säkert i allmänhet på sina konstnärers allvarliga uppsåt. Om konstnärerna litar på publikens insikter är nog mer tveksamt. Att den, utöver vetandet som alltid krävs för att kunna tolka omvärlden, borde besitta vissa tilläggskunskaper för att uppleva konsten kanske är ett rimligt krav från konstnärernas sida?
Tidigare seklers konst undervisade, dagens konstnär vänder sig till den som redan kan, men även den som lärt sig det nödvändiga för att förstå kommer förr eller senare att stå stum och kall inför ett verk. Publikens uteblivna upplevelse beror kanske mindre på dess bristande kunskaper än på avsaknad av tid för kontemplation.

Frågan om vad konst är växer hos många åskådare tills den helt ställer sig i vägen för konstupplevelsen, de ropar efter en tydligare förklaring, helst ett kort entydigt besked, en formel att sätta in upplevelsen i, där rätt svar, understruket med två streck, hamnar längst till höger.
Men konst med facit är naturligtvis inte konst. Att försöka ringa in vad konst egentligen är, gynnar troligen varken konsten, dess utövare eller betraktaren. Likväl hamnar diskussionen ofta just där, i de för konsten själv, kanske ointressantaste av frågor: Vad är konst och är detta verkligen konst? Kritiker och konstvetare har fått rollen som trovärdighetsgaranter, experter som går i god för sanningen i konstnärens uttryck och samtidigt tolkar och förklarar det för åskådaren.
Kritikerna har en makt- och nyckelposition mellan publiken, som ser det skrivna som konstnärens intentioner och konstnären, som ser konstkritikerns uttalande som en del av publikreaktionen, eller i värsta fall som en utebliven sådan. Publikens tolkning av konsten är troligen en blandning av intryck från konstkritiken och konstverken.
Upphovsmännen uttalar sig inte alltid så gärna om sin konst.

© Riber Hansson 1999, publicerad i SVD1999-10-31 (artikeln är något förkortad)

Liten historik:
Giotto di Bondone föddes 1267 i Toscana och levde till 1337. Hans verk studerades och beundrades av efterföljande generationers målare, som Masaccio, Michelangelo och Rafael. Giotto kallas ibland för "det västerländska måleriets fader".
Pablo Picasso är möjligen den som kan konkurrera med Rembrandt i en tävling om mest kända konstnär. Han föddes i Malaga i en konstnärsfamilj år 1881. Trots att Picasso dog 1973 är han fortfarande för många den som förknippas med modern konst, kanske beroende på att han ses som en pionjär inom modernismen. Han var rastlös och besatt, produktionen är kolossal och trots detta lyckas nästan varje verk av hans hand beröra åskådaren.
Albrecht Dürer levde mellan 1471 och 1528 och föddes i en ungersk guldsmedsfamilj som slagit sig ner i Nürnberg. Dürer betraktas som förgrundsgestalt i den nordeuropeiska renässansen. Hans mästerskap visar sig inte bara i målningarna utan också i grafiken.
Rembrandt van Rijn (1606-1669) är kanske den konstnär som flest människor känner till. Han var son till en välbärgad mjölnare, ägnade sig tidigt åt konsten och slog snabbt igenom som porträttmålare. I den stora mängden självporträtt kompenserar han ibland den noggrannhet beställarna tvingade honom till, med en lekfull frihet som förmedlar en stor glädje över hantverket och skapandet.

Tillbaka till startsidan för omkonst